måndag 11 januari 2010

Walk a mile in my shoes...

För tjugo år sen så trodde man att autism berodde på så kallade "kylskåpsmödrar". Barnens mammor fick alltså skulden för funktionshindret, det var deras fel som inte hade gett dem tillräckligt med kärlek, ömhet och närhet. Över huvud taget så är det fortfarande poppis att skylla på föräldrarna när barnen har något neuropsykiatriskt funktionshinder. Vad man än kommer på för syndabock så är det i slutändan alltid föräldrarnas fel. Själv har jag haft hyfsat skitdåligt samvete för att jag "glömde" AD-dropparna väldigt ofta när Amir var liten, och sedan läste någonstans att autism kan bero på D-vitaminbrist (eller solljus). Detta i kombination med att jag inte är en utemänniska... Ja, då börjar tankarna rulla.

Men det var inte det jag ville komma till. Det jag skulle komma till var att ingen skulle ju någonsin antyda idag att autism beror på att föräldrarna inte älskar sina barn. Trodde jag. Tills igår. Tills igår när jag läste en så fruktansvärd tråd på ett känt familjeforum (inga namn!), där det i princip stod rakt ut att npf är föräldrarnas fel. Det handlade i och för sig om ADHD, men npf som npf, de är alla samma familj. Trådstartaren tyckte att det var hemskt att föräldrar nu för tiden försöker att smita ifrån det ansvar man har när måste uppfostra sitt barn, och istället skyller barnets "myror i brallan" på en diagnos. Sedan proppar föräldrarna i barnet en massa medicin (droger) för att de ska klippa av känslorna. Och detta var vedervärdigt enligt trådstartaren. Till råga på allt så slängde hon också ut en länk till en bok, som behandlade det faktum att om man inte ger sitt barn tillräckligt med kärlek och närhet så kan det resultera i bland annat "antisocialt beteende".

Jag kunde sluta där, konstatera att trådstartaren är en idiot, och gå vidare i mitt liv. Men jag kan inte det. Jag kan verkligen inte ignorera när jag ser såna ursäkter till människor snacka en massa skit. Och det värsta var att folk faktiskt kom in i tråden och höll med henne. Jag trodde liksom i min dumhet att hon skulle bli utskrattad. Men hon fick medhåll! Hon fick medhåll!

För att ni ska fatta vilka puckon det kan finnas här på jorden så tänker jag helt enkelt kopiera in ett par kommentarer som jag tyckte var extra fina:

"Det förekommer diagnosmissbruk helt klart. Tyvärr drabbar det vissa. Jag tycker att det är dumt att hålla på och hobbydiagnostisera! Rätt var det är känns det sant och så kommer det föräldrar till skolan och säger att det finns en diagnos men papprerna är borta. Sen är det fritt fram att kräva olika slags särbehandling för eleven vid till exempel prov och dylikt. Jag har sett det inifrån skolans miljö. Värsta sortens curling för elever som går på gymnasiet."

"Dampiga föräldrar = dampiga barn"

"Att få en diagnos på sig själv eller sitt barn har blivit värsta frikortet ju. Man behöver ju inte ta ansvar för något eller någon efter det, allt som händer är ju bara att skylla på "sjukdomen" eller rättare saft diagnosen. Oerhört bekvämt för föräldrar som inte har tid, ork eller vilja att ta hand om bebisen som blivit stor och krävande och inkräktar på föräldrarnas "egentid". Som någon sa "förr hade barn myror i brallan" men trots det lärde dom sig både skriva, läsa och räkna, ha respekt för andra, det användes inte som en ursäkt för dålig/ingen uppfostran. men som sagt, bekvämt är det ... har jag förstått"

"Förr hette det myror i brallan. Idag heter det ADHD (eller någon annan "poppis" benämning på det) Ja tror att det är en "modegrej" helt enkelt... tyvär. Ja tycker oxå det är helt befängt. Verkar inte finnas några "normala" barn i dagens samhälle. Dvs en del är öppna, sociala o spralliga medans andra är tystlåtna o trivs bäst själva (olika helt enkelt) Nejdå det MÅSTE va nåt fel på dem ju.... Helt sjukt."

"Fattar inte att man som föräldrer kan med o trcyka i sitt barn dessa piller - snälla, deras hjärnor e ju långt ifrån färdigutvecklande!! Grr, blir så arg!!"

Ja, vad ska man säga? Vilken härlig värld vi lever i va, vi som har barn med npf. Här kämpar vi, mer än någon annan kan förstå, för att våra barn ska få ett drägligt liv med samma rättigheter som alla andra, och för att de ska må bra och klara av vardagen utan problem och hinder. Varje sekund, 24 timmar om dygnet, är en kamp, och alla nya möten och nya moment är ett krig. Hjärnan är som en bergochdalbana, och kroppen är ledbruten och svag av sömnbrist och dagliga motgångar. Vi slåss mot skola, förskola, sjukvården, myndigheter och alla random idioter som vi stöter på. Varje dag. Året runt. Hela livet. Och det skulle vi göra för att vi vill slippa vårt ansvar, för att vi vill sätta en stämpel på våra barn, placera dem i fack, proppa i dem medicin, gå den lätta vägen och inte behöva uppfostra dem utan istället bara visa på ett papper och säga; "varsågoda mitt barn har npf, det är minsann inget fel på mitt föräldraskap"? Det skulle vi göra för att vi ska ha det bekvämt?

Bekvämt? Vet de över huvud taget vad som är bekvämt i våra liv? Ingenting! Inget jävla ting! Uppfostran? Ta din jävla uppfostran som du använder till din lilla Tilda eller Viggo och stoppa upp den någonstans eller jämför den med den uppfostran som vi försöker genomföra. Försöker genomföra men som aldrig någonsin går att genomföra, men trots det så försöker vi varje jävla dag utan att någonsin ge upp. Jämför den med ditt fina mönsterbarn och se vem som egentligen har det bekvämt och vem som tar den lätta vägen.

Ingen förutom vi föräldrar till barn med npf har någon minsta jävla aning om vad vi går igenom, eller framför allt, vad våra barn går igenom. Om de hade minsta lilla kunskap, minsta lilla förståelse eller bara pyttelite empati, så skulle de sluta med sina konspirationsteorier, anknytningsböcker och antipsykiatriidéer och slänga dem åt helvete.

Men det går ju inte. För som jag tidigare nämnt; detta kommer vi mötas av varje dag. Året runt. Hela livet.

Jag kan inte annat än att hata. Hata, hata, HATA. Och inte mycket mer än så.

18 kommentarer:

gladmymlan sa...

uh det är för jävligt rent ut sagt...hur många gånger har man inte som förälder till barn med ex detta adhd då, anklagat sig själv, rannsakat sig själv, har man gjort något fel? vad? etc etc...såna tankar har ju snurrat i flera år innan jag ens fick tanken på att gå o sätta en etikett som adhd på min unge...
det gör mej så upprörd o ledsen...folk har verkligen INGEN koll på vad adhd as eller autism innebär...och att dom håller MED.....nackskott säger jag spontant.
går med i din hata-hata-klubb! kramen!

Nina sa...

Fy f-n! Sluta läs sånt dravvel, du mår bara dåligt av det! Fast jag blir ju sugen på att söka upp det å skriva en liten kommentar... Höll alla med den idioten? Skrev du nån kommentar? Kan du inte länka till din sida? Gärna min med, förresten... För jag är rädd att det braiga du skrev här och nu inte når ut till dom som behöver läsa det...

Jag tror iaf att jag ska länka till din sida från min blogg idag!

Andas nu lugnt, vännen! Vi vet att vi är bra, eller hur?!!!! Vi kämpar med än många ens kan föreställa sig!

Kram Nina!

sara sa...

Det skrämmer mig att det är dessa människor och deras barn som M och Amir ska möta när de blir stora

Jag har också mött kommentarerna och jag mår nästan illa när någon påstår att jag gett M autism

En variant var att jag skaffat mig diagnosen för att slippa ta tag i sömnproblem
AW tror ju inte på att dessa diagnoser finns vet du...

En annan nästan lika kul var att någon påstod att jag genom att långtidsamma gjort M så störd att hon sen behövde HAB

Kul nästan jämt....

Annika sa...

Förr i tiden lämnades dessa barn bort (på sjukhus, psykavd), så problemet fanns inte. ALL ELOGE till dig och alla andra som jobbar stenhårt med era barn!

pethra sa...

skrämmande.. jag förstår ditt hat.

Elisabet sa...

Japp. Jag borde sluta läsa det. Som sagt, jag mår bara dåligt av det. Men man möts ju ändå utav det, även om man struntar i att läsa på internet. Dessutom känner jag nåt slags kall att jag måste upplysa alla dessa idioter om att de är just idioter. Eller nåt.
Jo jag svarade i tråden men det gick nog in i ena örat och ut genom det andra. Många många andra svarade liknande som jag också och nu är tråden skitlång och jag beundrar de som fortfarande är kvar där och tjatar, jag gav upp för länge sen. Sen kommer det nya idioter dit och orkar inte läsa vad som redan skrivits och då börjar det om från början. Suuuuuuuuuck.

Jag blir också så trött på att så många säger att det är "konstigt" att antalet barn med npf har ökat på senare år. Klart som fan att det har ökat, vården har ju mera kunskap! Och föräldrarna vågar erkänna sina barns brister och söka hjälp åt dem. Som redan nämnt så gömde man undan dessa barn förr. ELLER när det gällde barn med ADHD, som FANNS förr i tiden också, så växte de upp utan hjälp och blev kriminella och missbrukare. När någon säger att "när jag gick i skolan var det ingen som hade ADHD, visst fanns det bråkstakar men de fick smäll och sen visade de respekt minsann", det är deras klasskompisar som idag sitter i fängelse eller är hemlösa. Tragiskt men sant... Och idag har vård & skola kunskap att se detta redan när barnen är små och då fattar jag inte varför man inte ska hjälpa dem. Helt jävla sjukt...

Jag har också hört alla möjliga "förklaringar" till Amirs autism. Vissa är kloka. Men vissa är helt pantade.

Vad jag absolut inte kan förstå är varför det inte är accepterat att det finns psykiska sjukdomar och funktionshinder precis som det finns fysiska. Varför det är fel att behandla psykiska problem men inte fysiska. Med den inställningen blir inte världen bättre precis.

Mamman sa...

Jag blir så arg och ledsen att jag sitter och grinar på jobbet. Allt slit, all sorg och så dåligt som framförallt min dotter mått och någon har mage att säga att det är en modesak. Alla föräldrar som kämpar med sina barn med dessa diagnoser. Kämpar för deras rättighet att få en värdig uppväxt och trygghet. När jag gick i skolan gick dessa barn i obs-klass, en klass som räknadades som avskummet...de som inte var någon mening att lägga energi på utan bara försöka få dem att vara i skolan. Fan säger jag... lev en dag i mina barns skor och upplev världen från deras ögon innan man dömer.

Elisabet sa...

Mamman: jag vet! Oempatiska idioter! Kram till dig! (och till alla andra som kämpar med sina älskade barn)

Sofia sa...

Så hemskt!! Men så där är det med trådar och kommentarer i diverse medier; det verkar som att det är idioterna som tar sig tid.

Och som kommentar till en av idioterna; tänk så många barn förr som blev helt utdömda eftersom de hade det vi nu kallar bokstavskombinationer eller dyslexi. Tänk så mycket lidande och förtvivlan. Tack och lov att vi idag börjar få instrument att hjälpa och hantera.

Johanna sa...

Ja, vad ska man säga...mer än som föregående...lev ett dygn i våra skor. Det är helt otroligt att man kan vara såååå korkad. Kram

Carl-Henrik sa...

Hmm... kände mig nästan lite träffad här, eftersom jag själv faktiskt skrev ett blogginlägg häromåret om att en del som får diagnoser kanske inte borde ha haft det. *skäms*
Men jag menade förstås inte på det sättet som de verkar göra i den där tråden. Skulle aldrig få för mig att tro att någon försöker få en diagnos bara av bekvämlighetsskäl, och annat sånt där cyniskt.
Tycker nog också att du borde sluta läsa de där taskiga trådarna, men samtidigt förstår jag dig för jag dras själv ofta till just såna artiklar/inlägg som jag vet att jag inte håller med om. I alla fall kan det bli intressant att läsa nästa nummer av Vi Föräldrar... för där skulle de skriva om mobbing på föräldrasajter och det är nog så befogat!

Elisabet sa...

Mmm... men jag förstod ju hur du menade med det och gav dig också svar på tal angående det... Det handlade ju inte precis om det som de skriver i tråden, men däremot så hade du faktiskt missuppfattat en del. Men jag tycker inte du ska ta åt dig för så som de pratade så var det bara tal om ren idotism och elakhet och inget annat.

Jag tycker ju helt enkelt att det är roligare att läsa om sådant som upprör eller som man inte håller med om. Då får man ju chans att träna sin argumentationsförmåga och man får ju också träna sig i att uttrycka sig och så, och det tycker jag ju är kul. Det är ju inte på långa vägar lika roligt att läsa något där man kanske bara kan svara "håller med!"

Men ibland undrar jag om det kan vara bra för hälsan att läsa sådant som man blir rent ut förbannad utav. Annat är det med diskussioner där man kan hålla god ton och samtala normalt och där folk inte är dumma i huvudet utan bara har en annan åsikt. Men när folk uppenbarligen är så elaka, då kanske det egentligen är bäst att lägga ner.

Anonym sa...

DU ÄR EN HJÄLTE! Hela din familj är hjältar. Det förstår var och en som har varit inne och läst på din blogg. Jag förstår inte riktigt hur du orkar. Min syrras "svärmor" jobbar på ett korttidshem för barn i Huddinge. Hon älskar sitt jobb och barnen. En gång anmälde hon en kvinna i personalen som somnat 2 tillfällen på sitt nattpass, barnens säkerhet kommer alltid i första hand, även före lojaliteten mellan kollegor. Vet inte varför jag berättade det :) Men det lät så tryggt på nåt sätt.

Elisabet sa...

Oj vad säger du, nu blir jag jätterörd, men jag tycker inte jag är en hjälte. Jag är ju bara en mamma och jag orkar eftersom jag är en mamma. Alla mammor orkar. Man tror att man inte orkar men det gör man. Ja utom de som hamnar på psyk då. Tack i alla fall :-)

Mamma till Trollbusan sa...

När jag läser vad du skriver och när jag själv hör liknande kommentarer så blir jag också arg, frustrerad och ledsen. Jag försöker påminna mig om att det beror på okunskap men det är inte lätt att försöka känna empati med människor med dessa teorier och ideer. Min erfarenhet är att det alltid är människor utan egna erfarnehter. Ibland tänker jag att det är vår uppgift som föräldrar till barn med npf att upplysa andra, att vi måste göra det för våra barns skull. Ett stort ansvar som jag inte alltid orkar med...

Elisabet sa...

Ja visst är det så. De vet inte annat. Men ibland så undrar man ju också om de inte _vill_ veta heller. Eller om de i vissa fall helt enkelt bara skiter i att ta reda på fakta för att de inte tycker att det är viktigt. Och då blir man ju stött. Jag känner det också som en uppgift att upplysa andra och jag orkar egentligen inte med det heller, men samtidigt så tänker jag att jag vill ha en bättre framtid för barnen, och det är faktiskt bara vi som kan ändra på det... Om man inte gör något och om man inte säger ifrån så blir det ju inte bättre.
Jag hade andra åsikter innan jag fick barn... Det handlade inte om handikapp och npf, jag tänkte aldrig på det, men när jag tänkte på det så är jag säker på att jag var en sådan idiot som jag själv irriterar mig på idag... Men det ändrades ju iom att man fick kunskap eller erfarenhet.. Så det är ju egentligen bara så enkelt...

Moa sa...

Idioter finns överallt, tyvärr. Och på Internet vimlar det av dom...
Jag har inte själv några barn men känner igen det där med att man kommer in på något fullständigt idiotiskt som berör en och KAN INTE LÅTA BLI ATT LÄSA SKITEN även om man bara blir förbannad eller ledsen (jag är bisexuell och kan ibland inte låta bli att läsa helgalna blogginlägg med alla möjliga åsikter om HBT-personer...).
Du vet så mycket mer än någon bekväm liten förälder med friska barn som tror att alla andra barn också är lika friska för annars är det föräldrarnas fel.

Kajsa sa...

Familjeliv.se borde heta inskränkt.se. Idiottätare ställe får man leta efter.

Du har rätt. Dom har fel.

Kram