tisdag 23 mars 2010

Nu lägger jag ner det här.

Ja, det gör jag faktiskt.

Jag tänkte att om man har haft tre bloggpauser på bara ett år, då är det nog inte så kul att blogga egentligen.

Eller, kul är det ju visserligen. Men tiden finns ju inte. Och inte orken heller. Och inte det där att man känner att man hela tiden måste prestera något. Leta bloggämnen hela dagarna. Och hittar man inget så blir det panik. Och om man tar en paus bara för att man måste prioritera viktigare grejer, och om man känner att det är egentligen skönast så, då får man också panik, bara för att man funderar på när man ska börja igen.

Jag kan vara utan det. Faktiskt.

Vad jag dock inte kan vara utan är alla fantastiska bloggläsare som hjälper, stöttar, kommer med råd och förslag och bara är så helt otroligt jätteunderbara. Det är så fint bara att kunna se att det finns mänskliga människor här i världen, fortfarande, även om det för det mesta, i vardagen, inte verkar så. Just därför har jag inte velat sluta blogga, utan bara tagit dessa pauser hela tiden. Sagt att jag ska sluta men sedan inte gjort det. Men nu ska jag det.

Om jag inte får för mig att jag ska börja blogga på en annan plats, någon annan gång. Mer anonymt. Men just nu känns det inte så. Just nu känns det bara som att jag måste prioritera annat.

Egentligen handlar ju bloggen om Amir, och egentligen är det ju honom jag mest av allt vill prioritera. Bloggen skulle därför kunna vara ett sätt att prioritera honom. Om jag vill försöka hitta ett kryphål. Men nej, det finns andra sätt. Jag har dessutom en familj, och jag har en utbildning nu som är så galet intressant och rolig så jag vill verkligen fokusera på den. Men allra först och främst så vill jag fokusera på Amir, på att hjälpa honom så att han kan få ett meningsfullt och hälsosamt liv. Det kan jag helt enkelt inte om jag lägger en massa ork på andra saker. Jag måste lägga min ork på honom. Jag har insett att hur gärna jag än vill att det ska vara så, så räcker det faktiskt inte med kärlek. Inte med ett barn som honom. Det är en utopi att tro att det räcker att finnas där och att bara ta hand om och älska. Det kommer aldrig räcka för Amir, han behöver så fruktansvärt mycket mer och jag är en jävla idiot om jag försöker förneka det för min egen bekvämlighets skull, och komma med argument som att "barnen måste ha en mamma som orkar". Jag orkar. Om jag bara lägger andra triviala småsaker åt sidan. Om jag bara struntar i "problem" som legat och gnagt en allt längre tid utan att göra någon nytta. Om jag bara inser att jag kommer ångra mig bittert om 20 år när jag upptäcker att jag inte gjorde allt som stod i min makt för att hjälpa Amir... då orkar jag.

I två år så har jag tvingat mig själv att tro att det räcker med kärlek, att Jenny Lexhed har fel. Men det har hon inte. I slutändan lär jag väl också hamna på psyk. Men då får jag väl göra det då. Hellre det än att leva med ett oändligt dåligt samvete.

Jag kommer sakna er läsare. Så därför så får den som vill adda mig på Facebook. (va pinsamt nu om ingen vill göra det, hahaha). Sen ska jag inte säga för mycket heller. Med tiden så kommer saker att hända, det vet jag. Och då kommer jag att vilja ventilera det. Och då finns det ingen bättre plats till det än här.

Kram!