tisdag 23 mars 2010

Nu lägger jag ner det här.

Ja, det gör jag faktiskt.

Jag tänkte att om man har haft tre bloggpauser på bara ett år, då är det nog inte så kul att blogga egentligen.

Eller, kul är det ju visserligen. Men tiden finns ju inte. Och inte orken heller. Och inte det där att man känner att man hela tiden måste prestera något. Leta bloggämnen hela dagarna. Och hittar man inget så blir det panik. Och om man tar en paus bara för att man måste prioritera viktigare grejer, och om man känner att det är egentligen skönast så, då får man också panik, bara för att man funderar på när man ska börja igen.

Jag kan vara utan det. Faktiskt.

Vad jag dock inte kan vara utan är alla fantastiska bloggläsare som hjälper, stöttar, kommer med råd och förslag och bara är så helt otroligt jätteunderbara. Det är så fint bara att kunna se att det finns mänskliga människor här i världen, fortfarande, även om det för det mesta, i vardagen, inte verkar så. Just därför har jag inte velat sluta blogga, utan bara tagit dessa pauser hela tiden. Sagt att jag ska sluta men sedan inte gjort det. Men nu ska jag det.

Om jag inte får för mig att jag ska börja blogga på en annan plats, någon annan gång. Mer anonymt. Men just nu känns det inte så. Just nu känns det bara som att jag måste prioritera annat.

Egentligen handlar ju bloggen om Amir, och egentligen är det ju honom jag mest av allt vill prioritera. Bloggen skulle därför kunna vara ett sätt att prioritera honom. Om jag vill försöka hitta ett kryphål. Men nej, det finns andra sätt. Jag har dessutom en familj, och jag har en utbildning nu som är så galet intressant och rolig så jag vill verkligen fokusera på den. Men allra först och främst så vill jag fokusera på Amir, på att hjälpa honom så att han kan få ett meningsfullt och hälsosamt liv. Det kan jag helt enkelt inte om jag lägger en massa ork på andra saker. Jag måste lägga min ork på honom. Jag har insett att hur gärna jag än vill att det ska vara så, så räcker det faktiskt inte med kärlek. Inte med ett barn som honom. Det är en utopi att tro att det räcker att finnas där och att bara ta hand om och älska. Det kommer aldrig räcka för Amir, han behöver så fruktansvärt mycket mer och jag är en jävla idiot om jag försöker förneka det för min egen bekvämlighets skull, och komma med argument som att "barnen måste ha en mamma som orkar". Jag orkar. Om jag bara lägger andra triviala småsaker åt sidan. Om jag bara struntar i "problem" som legat och gnagt en allt längre tid utan att göra någon nytta. Om jag bara inser att jag kommer ångra mig bittert om 20 år när jag upptäcker att jag inte gjorde allt som stod i min makt för att hjälpa Amir... då orkar jag.

I två år så har jag tvingat mig själv att tro att det räcker med kärlek, att Jenny Lexhed har fel. Men det har hon inte. I slutändan lär jag väl också hamna på psyk. Men då får jag väl göra det då. Hellre det än att leva med ett oändligt dåligt samvete.

Jag kommer sakna er läsare. Så därför så får den som vill adda mig på Facebook. (va pinsamt nu om ingen vill göra det, hahaha). Sen ska jag inte säga för mycket heller. Med tiden så kommer saker att hända, det vet jag. Och då kommer jag att vilja ventilera det. Och då finns det ingen bättre plats till det än här.

Kram!

23 kommentarer:

Sophia sa...

Vad tråkigt! Men så klart att du måste göra som du känner, även om vi kommer att sakna din blogg! kram

Mulberrytokig sa...

Hej!
Trist att läsa att du lägger ner men bra för dig! Ta hand om dig och lycka till med familj, skola och livet!

Nina sa...

Kommer sakna dig här!
Ta hand om dig å familjen så ses vi på fb.
Kram Nina!

FIA sa...

Nej, vad trist! Hoppas jag hittar dig nån annanstans. =) Kramis

imsingrid sa...

Hej!
Jag förstår dig men kommer även att sakna dina berättelser.
Kram och lycka till.
Jag kommer att adda dig på facebook

Amanda sa...

Oj vad glad jag blev när jag såg att du hade uppdaterat, äntligen! Och så blev det ett avsked, snopet. Men ändå ett himla bra och vettigt sådant.

Du har ju helt rätt, du resonerar på exakt samma sätt som jag har gjort kring min egen blogg men ändå inte vågat ta steget fullt ut. Har bloggat väldigt pliktskyldigt på sistone, eller när jag är arg, som nuförtiden.

Kul blogg, verkligen. Roligare kan man ha det, det ska vara kul att blogga, annars kan man lika gärna lägga ner.

Men som du skriver, enda anledningen till att man håller kvar vid bloggandet är ju för alla dessa fantastiska personer man tycker sig ha lärt känna på något sätt. Särskilt dig känns det som att du liksom är en del av ens bekantskapskrets på något sjukt sätt. Kanske för att du är lika självutlämnande och uppriktig som jag. Kanske också för att ämnet autism är ständigt återkommande även hemma hos oss på flera sätt.

Nåväl, hur som, jag addar dig gärna om det är på det sättet man kan få fortsätta ha dig i sin internetnärhet, så att säga.

/Amanda

lena sa...

Jag förstår att du inte kan orka allt och att du prioriterar att vara med Amir. Du verkar vara en stark och "duktig" mamma så jag är säker på att du kommer att lyckas med det du vill, studierna inkluderade. Lite tråkigt att du slutar blogga men dina krafter behövs nog till annat.
Jag önskar dej allt gott

Elisabet sa...

Åh va ni är fina.
Tack så jättemycket för förståelsen. Och komplimangerna. Och allt. Tack tack tack. Nu blir jag rörd.
Kram.

N. sa...

Lycka till med allt! Jag kommer att sakna din blogg men tycker att du tar rätt beslut!

SKÖT OM ER!

Cissi sa...

Jag som just hittat hit, men förstås förstår jag att det finns så mycket annat att prioritera än bloggar (och jag vet hur svårt det är att känna pressen att blogga när man inte orkar!). Har skickat en vänförfrågan och hoppas att höra/se hur ni har det där.

Allt gott till dig och din familj!

karibien sa...

Självklart ska bloggandet vara kul, givande och positivt. När det blir ännu ett krav att känna skuld över att man inte hunnit med... nej då är det bättre att lägga sin energi någon annanstans.

Men jag blir lite orolig för att du ska placera all ork där plikten, det dåliga samvetet och skulden bor, tills orken tar slut.

Du behöver, och Amir behöver, en mamma och människa som orkar i många år. Du behöver göra sånt som är lustfyllt, roligt, spännande, skönt, romantiskt och lättjefullt också. Små eller stora guldkorn, Pauser, återhämtning.

Kör inte slut på dig. Man får dåligt samvete för det också, tro mig. Var rädd om dig!

Men jag kommer att sakna dig och din familj! (Jag måste vara den sista människan i landet som inte finns med i facebookvärlden)

Ett varmt känt lycka till med studierna!

Förresten, kommer du att radera bloggen eller bara sluta skriva? Det vore riktigt synd om berättelsen om hur du och din man möttes, och historien om din kamp för staketet, och allt det andra försvann...

Anna-Karin sa...

Kommer verkligen att sakna dig här. Hoppas du vill adda mig på FB
Kramar från Lucaz mamma

Elisabet sa...

karibien: Tack! (och tack till er andra också)
Självklart så gör jag saker som är roligt osv också. Bloggande hör väl egentligen dit, men samtidigt så är bloggande också så stressigt, och fler stressiga saker klarar jag inte av. Roliga däremot :-)
Oroa dig inte, jag tänker inte köra slut på mig själv även om det kanske låter så. Vad jag menar är att jag måste FÖRSÖKA orka, jag har inte ens försökt tidigare eftersom orken till att försöka inte finns... Om du förstår hur jag menar... flummigt. Jag tar pauser och återhämtning också. Jag är heligt noga med vissa saker som jag måste göra för att jag ska må hyfsat bra. Jag ska börja prioritera mig själv lite mer i vissa lägen osv... försöka bli lite egoistisk, lycka till med det haha, men jag vet att det vore skitbra för mig om jag kunde bli det så jag måste försöka.

Jag tänker inte radera bloggen nej. Och även om det skulle försvinna på nåt vis (google-krash eller nåt) så har jag ju den sparad även om andra inte kan se det...

SHE sa...

jag hittade till din blogg för ett år sen tror jag? det har varit så intressant och lärorikt att läsa om ditt liv. jag förstår helt och hållet hur du tänker ang nedläggande av bloggen.
må väl och glöm inte att ta hand om dig själv först, lycka till med familjen och skola.
många styrkekramar från mig

Catarina sa...

Oj vad glad jag blev när jag såg att du skrivit ett nytt inlägg.
Men sen när jag läste vidare så försvann glädjen till något annan, vet inte hur jag ska förklara.
Kanske egoistiskt av mig, för jag gillade verkligen din blogg.
Samtidigt så tar du säkert rätt beslut för du verkar vara väldigt förnuftig.

Och inte ens du (tror jag i alla fall?) kan vara en övermänniska och orka med allt.

Hoppas det går bra med dina studier och att ni har det så skapligt det bara går i familjen.

Ha det så gott så kanske vi ses på FB
Kram Tina

JIGARTALA sa...

Jag kommer sakna din blogg men som tur är har jag ju dig på facebook :)

Caucasiangirl sa...

Trist...jag tyckte om hur du skrev! Men det känns som bloggen hjälpte dig mycket. Ta hand om dig och familjen!

lalandakid sa...

Jag förstår att du inte hinner, jag bloggar själv mindre och mindre...men jag har skickat en vänförfrågan till dig på fejjan nu! :)

Magda.nu *En fjärt i rymden sa...

Elisabet! Tack för alla tänkvärda inlägg! Du är en klok kvinna!

Var sak har sin tid. Kom tillbaks om du får tid/ork, någongång! Du vet att jag beundrar dig som vågar ta steget mot oberoende. Jag hoppas kunna sluta en dag jag också.

Stor kram!!

//Magda

lilla u sa...

Kommer sakna din blogg! Du skriver så bra men jag har full förståelse för att du vill prioritera annat! Jag lägger till dig på fb så få vi se om vi ses där :)
Kram lilla u

Natosh sa...

Attans!
Och jag som hittade din blogg så sent, för sent för att inte känna mig störd om jag addar dig på FB. Men du finns kvar på min bloggälskningslista ifall du skulle får för dig att skriva ett inlägg någon gång. Men jag kan helt sympatisera med att bloggandet tar upp för mycket tid, jag ska ta hand om min egna lilla unge som ligger och suger på golvet i skrivande stund.

För allt i världen lycka till och ha det gött!

Niklas Andersson sa...

Jag har jättemycket att lära mig om hur livet kan te sig när man har ett funktionshindrat barn, så för egen del är det tråkigt att du slutar blogga.

Som tur är hittade jag hit alldeles nyss och har många inlägg att gå igenom.

Autism och utvecklingsstörning hos barn är nog inte lika lätt att läsa sig till i en bok som i berättelser för någon som står nära. Detta är kunskap som ju är så otroligt viktigt, särskilt för mig i mitt jobb.

http://hsa-niklas.blogspot.com/

Anonym sa...

vad jag letade efter, tack