livet med pojken i glaskulan

Nu lägger jag ner det här.

2010-03-23T08:50:00.004+01:00

Ja, det gör jag faktiskt.

Jag tänkte att om man har haft tre bloggpauser på bara ett år, då är det nog inte så kul att blogga egentligen.

Eller, kul är det ju visserligen. Men tiden finns ju inte. Och inte orken heller. Och inte det där att man känner att man hela tiden måste prestera något. Leta bloggämnen hela dagarna. Och hittar man inget så blir det panik. Och om man tar en paus bara för att man måste prioritera viktigare grejer, och om man känner att det är egentligen skönast så, då får man också panik, bara för att man funderar på när man ska börja igen.

Jag kan vara utan det. Faktiskt.

Vad jag dock inte kan vara utan är alla fantastiska bloggläsare som hjälper, stöttar, kommer med råd och förslag och bara är så helt otroligt jätteunderbara. Det är så fint bara att kunna se att det finns mänskliga människor här i världen, fortfarande, även om det för det mesta, i vardagen, inte verkar så. Just därför har jag inte velat sluta blogga, utan bara tagit dessa pauser hela tiden. Sagt att jag ska sluta men sedan inte gjort det. Men nu ska jag det.

Om jag inte får för mig att jag ska börja blogga på en annan plats, någon annan gång. Mer anonymt. Men just nu känns det inte så. Just nu känns det bara som att jag måste prioritera annat.

Egentligen handlar ju bloggen om Amir, och egentligen är det ju honom jag mest av allt vill prioritera. Bloggen skulle därför kunna vara ett sätt att prioritera honom. Om jag vill försöka hitta ett kryphål. Men nej, det finns andra sätt. Jag har dessutom en familj, och jag har en utbildning nu som är så galet intressant och rolig så jag vill verkligen fokusera på den. Men allra först och främst så vill jag fokusera på Amir, på att hjälpa honom så att han kan få ett meningsfullt och hälsosamt liv. Det kan jag helt enkelt inte om jag lägger en massa ork på andra saker. Jag måste lägga min ork på honom. Jag har insett att hur gärna jag än vill att det ska vara så, så räcker det faktiskt inte med kärlek. Inte med ett barn som honom. Det är en utopi att tro att det räcker att finnas där och att bara ta hand om och älska. Det kommer aldrig räcka för Amir, han behöver så fruktansvärt mycket mer och jag är en jävla idiot om jag försöker förneka det för min egen bekvämlighets skull, och komma med argument som att "barnen måste ha en mamma som orkar". Jag orkar. Om jag bara lägger andra triviala småsaker åt sidan. Om jag bara struntar i "problem" som legat och gnagt en allt längre tid utan att göra någon nytta. Om jag bara inser att jag kommer ångra mig bittert om 20 år när jag upptäcker att jag inte gjorde allt som stod i min makt för att hjälpa Amir... då orkar jag.

I två år så har jag tvingat mig själv att tro att det räcker med kärlek, att Jenny Lexhed har fel. Men det har hon inte. I slutändan lär jag väl också hamna på psyk. Men då får jag väl göra det då. Hellre det än att leva med ett oändligt dåligt samvete.

Jag kommer sakna er läsare. Så därför så får den som vill adda mig på Facebook. (va pinsamt nu om ingen vill göra det, hahaha). Sen ska jag inte säga för mycket heller. Med tiden så kommer saker att hända, det vet jag. Och då kommer jag att vilja ventilera det. Och då finns det ingen bättre plats till det än här.

Kram!

...

2010-01-30T19:53:00.001+01:00

Hej. Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva för rubrik. Det är lite lurigt med rubriker ibland.

Jag är trött. Jag är så in i helvete jävla skittrött. Därav mitt sporadiska bloggande. Jag antar att ni förstår det. Jag är glad över att jag inte behöver känna någon press på att blogga vareviga dag och fem gånger om dagen. Det skulle bara bli tråkigt och leffe. Nu blir det tråkigt i alla fall men jag ville liksom bara här och nu skriva och säga att jag är trött.

Skolan har börjat och det verkar bli hur bra som helst. Jag har visserligen 3,5 år framför mig och jag antar att det kommer en massa perioder och kurser som är bajstråkiga, men jag tänker ändå att om nästan hela studietiden är så intressant som den varit hittills så blir det skitbra! Vi har visserligen bara läst en vecka, men ändå. Föreläsningarna är helt i min stil, helt och hållet ämnen som intresserar, engagerar och väcker tankar.

Så den här veckan har då varit fullspäckad med skoldagar och föreläsningar och femtontusen kilo information rakt in i skallen, samt massor av nya människor som man ska lära sig namnen på. Samtidigt ska man försöka leva det vanliga familjelivet också, med öroninflammationer och autismbarn och LSS-funderingar och behandlingsalternativ och treårstrotsbarn och vildungar, och en make också faktiskt, och galna katter, och någonstans så är det meningen att jag ska andas också. När?

Jag vet inte. Godnatt.

hej jag skiter i mitt barn

2010-01-26T07:36:00.000+01:00

Jag har ju länge tänkt, och fått rådet, att man skulle prova att ta bort mjölk och gluten ur Amirs kost, eftersom det bevisligen har mycket goda effekter på autistiska symtom och "problembeteenden". Mår magen bra så mår hjärnan bra, brukar det väl heta.

Men det är ju ett sånt Kebnekaise att ta sig över, så vi har bara skjutit det framför oss hela tiden. Tills nu, då det kändes som att det var droppen. Om man vet ett sätt som kanske funkar, och som kanske kan få ens barn, som ändå har det jävligt svårt, att må bättre, varför använder man sig inte av det sättet då? Jag vet att det är av ren lathet. Palla att pussla in den där extra pusselbiten liksom. Men sen insåg jag, att sova och lata mig får jag göra i graven. Det kommer aldrig lugna ner sig i alla fall, så det finns helt enkelt inte någon tidpunkt att vänta in som skulle passa bättre.

Blablabla. Jag köpte mjölkfri mjölk (vad är det gjort av egentligen?) och hoppades på det bästa.

HAHAHAHAAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAA
är allt jag kan säga om den saken. Det kunde man ju inbilla sig, att Amir skulle vara så lättlurad och dricka låtsasmjölk. Och då har vi försökt flera gånger om dagen, varje dag, flera dagar. Men nej. Mjölk ska smaka mjölk, annars är det inte mjölk, då är det nåt skit som inte passar in i hans matrutiner.

Så vad gör man då? Tar fighten? Försöker igen och igen och igen? Eller ger upp? Jag vet vad jag vill göra; jag orkar inte bry mig. Jag vill lata mig nu, jag orkar inte vänta på graven. Så är det med den saken.

/värdelös mamma

Tummen upp för vården igen

2010-01-25T21:07:00.006+01:00

Amir har öroninflammation. Efter tre veckors förkylning med inkluderade astmabesvär, magsjuka på det, samt en stukad fot, så har han också fått öroninflammation. Och vi som har förbannat oss själva över hans dåliga humör den senaste veckan, när det egentligen är ont som han har haft. Ett helvete att inte veta.

Men hur som helst. Muneer gick till sjukhuset med Amir idag. Då låter det såhär:
Muneer: Har ni läst hans journal, vet ni vad som gäller med honom?
Läkaren: Ja.
Läkaren två sekunder senare: Kan du gapa?
Muneer: Ehh... Han fattar inte det där, han har ju autism.
Läkaren: Vad är det?
Muneer: *chockad tystnad*
Läkaren: Har du ont här?
Muneer: Han kan inte prata!
Läkaren: Nähä.

Lite senare:
Läkaren: Jag ska skriva ut penicillin.
Muneer: Bra, men bara så du vet så kan han inte äta flytande medicin så han måste ha tabletter.
Läkaren: Okej.

På Apoteket:
Muneer: Men det här är ju flytande medicin, vi skulle ju ha tabletter!

Ja, så kan det låta alltså. Ganska ofta.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva eller säga om det här. Jag blir skitförbannad men samtidigt är jag tyvärr inte förvånad. Det blir väl till att börja gå privat istället snart. Eller överreagerar jag? (som vanligt...?)

Så kan det gå när man är galen

2010-01-21T17:10:00.002+01:00

Önskar att jag kunde säga att nu lärde han sig minsann en läxa. Men tyvärr funkar det ju inte så. Man får vara glad så länge han inte blir påkörd av en bil, typ.

hej 2004 jag har saknat dig

2010-01-21T10:29:00.004+01:00

Jag fattar inte varför jag inte har tänkt på att man kan ju ha öronproppar. Varför varför varför har jag inte tänkt på det? I fem år så har jag gått runt i ett ständigt skrik och så finns det öronproppar till salu utan att jag har köpt det. Och jag har ju till och med blivit tipsad om det, men precis som med allt annat som folk säger till mig så skriver jag det på en liten post-it i min hjärna och lägger i ett hörn bland alla andra "måste fixa"-grejer där inne och sen glömmer jag bort det.

Men nu kom jag på det. Åh herregud det måste ju vara en mamma som uppfann dem (nej, inte en pappa, för de har en förmåga att bara kunna stänga av öronen närhelst de önskar). Ni som inte har börjat använda öronproppar - gör det. Man känner sig som en helt ny människa.

Bara tipsar dårå.

Jobbiga unge! Fan!

2010-01-18T19:36:00.002+01:00

Tro fan att så fort man skriver någonting bra eller positivt så får man ångra det efteråt. Varför är det så? Så fort jag blir lite glad och hoppfull så kommer det ett bakslag eller något skit och slår emot en. Jag ska aldrig mer skriva någonting positivt. Aldrig. Från och med nu så blir det här en GNÄLLblogg där jag bara ska kräka ut en massa galla. Om du vill ha en luddfluffig rosa blogg så kan du vända i dörren nu. Bra, då säger vi så.

Amir är inne i en skitjobbig period. Eller jag hoppas att det är en period. Annars går jag och skär halsen av mig. Det enda han gör hela dagarna är att gå runt och sucka och stöna och säga "åååhh!" "fy fan!" "helvete!" "ääääsch!". Han pillar på precis allting, flyttar allt, drar ut allting ur bokhyllorna och ur kökslådorna. Hela tiden ska han dra fram alla gafflar och kasta dem överallt. Nu har vi fixat bestickslådan så att han inte kommer åt den, men då börjar han pilla i någon annan låda istället. Sen går han runt runt runt i lägenheten och släcker och tänder alla lampor, öppnar och stänger dörrar, rycker i dörrhandtagen, drar ut alla lådor en gång till, och om han hittar något som är långt så går han runt med det och slår på allting. Typ en pinne eller linjal eller såna grejer. Och hela tiden säger han "ÅH FY FAN!".

Jag blir galen! Låter det som en kul vardag eller? Öh nej det kan jag tala om att det inte är.

Nu är det på sin plats att säga att han behöver schema. Ja jag vet att han behöver schema. Men oooooooorka! Det som händer när vi gör i ordning ett schema är att två andra minimänniskor i familjen är där och pillar hela tiden och tar bort alla bilder och förstör. Så får man sätta upp dem igen, och igen, och igen. Och Amir gör likadant han också. Han tittar på schemat, tar ner alla bilder och slänger dem överallt. Det är klart att då känner man ju sig jättemotiverad till att lägga ner tid till sådana projekt.

Rutiner behöver han också. Men det har han. Det har han faktiskt. Fast vi kan ju bevisligen inte leda honom genom ett schema. Det går alltså inte. Jag ger upp! Jag gör inte det! Men då kanske jag inte ska klaga på hans humör heller. För då är det ju mitt fel...

Fast grejen är ju den att han aldrig har haft schema, eftersom det blir sådär att det bara förstörs, men såhär repetitiv och störig har han inte varit innan heller. Så då har det kvittat.

Men nu alltså... Jag blir ju galen på honom. Man blir ju så stressad av att bara se honom, och det är ju skitjobbigt att hela tiden städa upp allting som han river ner, och att hela tiden ta ifrån honom den där pinnen/linjalen/sopborsten/träjärnvägsdelen/soppsleven som han går runt och smäller i allt. Man får ju nervsammanbrott för mindre.

Uppenbarligen behöver han sysselsättas. Jodå, det är också världens enklaste. Det är bara till att hela tiden sitta med honom och strunta i de andra barnen. Det accepterar ju de. Och det är ju också väldigt roligt att sitta med honom varje sekund i 15 timmar och aldrig ens kunna gå på toa utan att han river ner en bokhylla. Spelar ingen roll att vi är två päron här hemma. Vi behöver tre!

Japp. Assistent var ordet. NUUUUUU!!!

Men nu är han i alla fall på kortis, så det är ju skönt att för en gångs skull kunna höra sina egna tankar.

Och förresten så var jag ju upptagen.

upptagen.

2010-01-17T16:26:00.003+01:00

Jo jag har en sjuk Amir här (vad fan ska krävas för att få lite hostmedicin???) samt en äcklig uppsats som ska skrivas och som med all säkerhet kommer bli försenad. Och till råga på allt så börjar jag skolan i morgon och är nervös som en liten sjuåring.

Så jag har liksom inte tid att sitta här.

Bara så ni vet.

ooops

2010-01-13T11:09:00.003+01:00

En tanke slog mig. Tänk om vår LSS-handläggare läser min blogg och drar tillbaka våra insatser bara för att hon tycker att vi inte har behov av dem längre. Eller tänk om Försäkringskassan läser och minskar vårt vårdbidrag eftersom det verkar som att vi inte har så mycket merarbete. Det är möjligt att de hittar bloggen. Den är faktiskt ganska "synlig".

I så fall. Snälla snälla LSS-handläggare. Jag hoppas att du förstår att jag inte skriver allting i bloggen. Vi har ju pratat om det här och jag ljuger inte för dig.
Och snälla Försäkringskassan. Jag vet att ni väldigt gärna vill spara pengar. Men trots att Amir kan följa enkla instruktioner och inte sover lika struligt längre så uppenbarar sig alltid andra svårigheter. Till exempel så har han blivit väldigt stor men man måste fortfarande bära på honom och lyfta honom mycket, och jag får ont i ryggen. Och matsituationerna är inte alls roliga. Så snälla minska inte vårt vårdbidrag. Det är redan underbetalt om man jämför med minimilönen för en personlig assistent.

Tack på förhand.

Nej om man skulle ta och byta namn på bloggen

2010-01-13T11:00:00.001+01:00

För snart två år sedan, när jag började skriva i den här bloggen, så tyckte jag att det var ett perfekt namn. För då befann sig Amir verkligen i en glaskula. Man fick knappt kontakt med honom över huvud taget. Utan diagnos så kunde specialpedagogen se att han var så gravt autistisk så att han fick plats på en specialavdelning på dagis. Det var så tydligt. Han brydde sig inte alls om andra människor, han brydde sig inte om världen över huvud taget. Han vandrade runt i sin egna bubbla, nynnade och sjöng, trallade och skojade, hoppade och tjoade, varvat med skrik och utbrott för att han då och då verkade förstå att han inte var ensam och att hans behov faktiskt inte alltid kom först.

Han såg aldrig någon i ögonen. Han lyssnade inte på sitt namn, han lyssnade inte på någonting över huvud taget. Han struntade i oss andra, vi fanns där bara när han behövde oss, bara på hans egna villkor, inte på våra. Vi var redskap som han tog till när han behövde använda oss. Människor utanför familjen såg han inte över huvud taget. Han ville inte se dem, han var rädd för dem och gömde sig när någon kom hem till oss. Folksamlingar klarade han inte av, han fick panik och ångest.

Just då kändes allting helt hopplöst. Ordet kommunikation var något som man nästan skrattade åt. Samspel likaså. Ögonkontakt kunde man bara drömma om. Vi trodde att Amir skulle vara kvar i sin glaskula hela livet. Att han skulle leva sitt liv nöjt ovetandes om att det fanns människor omkring honom som ville ha en kontakt med honom. Han struntade fullständigt i det.

Sen hände någonting. Någon krossade glaset. Jag vet inte vem. Men Amir blev nog lite chockad, samtidigt som han verkade tycka att det faktiskt var lite intressant. Han sträckte ut handen ur det spruckna glaset och bjöd in oss till hans lilla värld.

Idag får vi ögonkontakt med honom varje dag. Vi kan sitta framför honom och se honom rakt in i ögonen och prata med honom. Han svarar inte, men det syns och det märks att han lyssnar på vad vi säger. Ibland tittar han tillbaka in i våra ögon och ler, och ibland vänder han bort blicken och tittar på en punkt långt bort i fjärran. Men man kan se på honom att han funderar över vad vi har sagt. Ibland rör han läpparna och får fram ett litet ljud. Vi försöker då att tolka detta ljud som kommunikation och upprepar högt vad vi tror att han försökte säga. Han blir då överlycklig, skrattar och kramar oss.

När vi får besök, om det inte är för många människor, så kommer han glatt fram och sätter sig bredvid besökarna i soffan, även om det är personer som han aldrig har träffat eller om det är någon som han inte har sett på länge. Jag kan återge tre exempel som inträffade i juldagarna.
Två personer som Amir inte har träffat sedan han var bebis, var hemma hos oss och vi satt i soffan och pratade. Amir gick dit, satte sig mitt emellan dem, trots att det var trångt och man egentligen inte skulle få plats att sitta där. Han log förnöjt och växlade blicken mellan de två. Sedan skrattade han, rörde dem på ansiktet och svarade på deras tilltal med små ljud.
En annan dag var min bror hemma hos oss och det finns fotobevis i bloggen på hur han lade sig hos honom, nästan i hans famn, och låg kvar där jättelänge.
Nästa dag kom min andra bror och hans fru, varpå Amir, jätteglad, satte sig mellan dem i soffan och sa något som faktiskt lät som "heeeej!".

Amir är också jätteduktig på att kommunicera med bilder. Han använder sig av dem dagligen. Vi har till och med kommit ur det stadiet där man var tvungen att ge honom allting han ville ha bara för att uppmuntra honom till bildkommunikationen. Idag kan vi säga "nej" om det är något som han vill ha och han inte kan få. Visst blir han sur, men det blir ju alla barn, och huvudsaken är att han inte ger upp bara för att han inte får som han vill. Nästa gång har han glömt bort det och fortsätter att använda sig av bilderna.

Utvecklingen har till och med gått så långt, så att han, förutom att lysstra till sitt namn, kan följa enkla konstruktioner och "lyda" (jag gillar inte ordet lyda, men här vet jag inte vilket annat ord som kan passa). Om man säger till exempel "ge den till pappa" eller "ta på dig skorna", så kan han göra det!

Sen är det den här grejen med talet. Det går såååå sakta. Han säger ett par ord, mestadels svärord. Men jag vet att han har ett stort ordförråd inom sig, och att han så gärna vill använda det. Men hur ska man dra ut dem?

Jag tycker inte att glaskulan finns längre. Det är inte rätt benämning. Amir är ju väldigt social, om än lite udda. Men låt honom för guds skull vara udda. Huvudsaken är att han klarar av att kommunicera, uttrycka sina känslor och vara något sånär självständig. Vad gör det då om han är udda! I hans värld så är det vi som är de konstiga och han som är normal...

Och huvudsaken för oss är att det finns hopp. Fortsätter det så här så kan han gå hur långt som helst. Det enda jobbiga i det hela är att jag just nu känner en enorm press på att uppmuntra honom och inte låta honom gå tillbaka igen...

hej lilla robot. eller vad du nu är.

2010-01-12T12:45:00.003+01:00

Hur funkar egentligen de där spam-maskinerna? Jag fick en så himla rolig spamkommentar på det senaste inlägget. Den var på kinesiska och enligt google translate så betydde den "om du kritiserar andra så kommer du inte ha tid att ge kärlek".

Det var ju visserligen relevant för inlägget men jag tolkar det ändå som spam eftersom "personen" även hade bifogat ungefär tjugo länkar till porrsidor med trojanvarning.

Hur som helst så blir jag ändå lite smått fascinerat nyfiken på hur det funkar. Jag har plöjt igenom besöksloggen och kan inte fatta varifrån besökaren kommer, det måste betyda att spammaren inte ens behöver besöka sidan (eller är jag helt ute och cyklar nu?), men ändå lyckas den träffa rätt med en kommentar som faktiskt passar inlägget. Någon som har koll på det där?

Om det inte är en spammaskin så vill jag bara säga till den lilla kinesen att jag kritiserar hur mycket jag vill om det gäller människor som inte är värda något annat än kritik. Och du skulle bara veta hur mycket kärlek jag ändå är fullproppad med och som jag gärna spenderar tid till att dela ut. Men som sagt; endast till de som förtjänar det.

Tack å hej lilla robot och försök inte spamma min blogg igen för det kommer du inte långt med.

Walk a mile in my shoes...

2010-01-11T22:36:00.004+01:00

För tjugo år sen så trodde man att autism berodde på så kallade "kylskåpsmödrar". Barnens mammor fick alltså skulden för funktionshindret, det var deras fel som inte hade gett dem tillräckligt med kärlek, ömhet och närhet. Över huvud taget så är det fortfarande poppis att skylla på föräldrarna när barnen har något neuropsykiatriskt funktionshinder. Vad man än kommer på för syndabock så är det i slutändan alltid föräldrarnas fel. Själv har jag haft hyfsat skitdåligt samvete för att jag "glömde" AD-dropparna väldigt ofta när Amir var liten, och sedan läste någonstans att autism kan bero på D-vitaminbrist (eller solljus). Detta i kombination med att jag inte är en utemänniska... Ja, då börjar tankarna rulla.

Men det var inte det jag ville komma till. Det jag skulle komma till var att ingen skulle ju någonsin antyda idag att autism beror på att föräldrarna inte älskar sina barn. Trodde jag. Tills igår. Tills igår när jag läste en så fruktansvärd tråd på ett känt familjeforum (inga namn!), där det i princip stod rakt ut att npf är föräldrarnas fel. Det handlade i och för sig om ADHD, men npf som npf, de är alla samma familj. Trådstartaren tyckte att det var hemskt att föräldrar nu för tiden försöker att smita ifrån det ansvar man har när måste uppfostra sitt barn, och istället skyller barnets "myror i brallan" på en diagnos. Sedan proppar föräldrarna i barnet en massa medicin (droger) för att de ska klippa av känslorna. Och detta var vedervärdigt enligt trådstartaren. Till råga på allt så slängde hon också ut en länk till en bok, som behandlade det faktum att om man inte ger sitt barn tillräckligt med kärlek och närhet så kan det resultera i bland annat "antisocialt beteende".

Jag kunde sluta där, konstatera att trådstartaren är en idiot, och gå vidare i mitt liv. Men jag kan inte det. Jag kan verkligen inte ignorera när jag ser såna ursäkter till människor snacka en massa skit. Och det värsta var att folk faktiskt kom in i tråden och höll med henne. Jag trodde liksom i min dumhet att hon skulle bli utskrattad. Men hon fick medhåll! Hon fick medhåll!

För att ni ska fatta vilka puckon det kan finnas här på jorden så tänker jag helt enkelt kopiera in ett par kommentarer som jag tyckte var extra fina:

"Det förekommer diagnosmissbruk helt klart. Tyvärr drabbar det vissa. Jag tycker att det är dumt att hålla på och hobbydiagnostisera! Rätt var det är känns det sant och så kommer det föräldrar till skolan och säger att det finns en diagnos men papprerna är borta. Sen är det fritt fram att kräva olika slags särbehandling för eleven vid till exempel prov och dylikt. Jag har sett det inifrån skolans miljö. Värsta sortens curling för elever som går på gymnasiet."

"Dampiga föräldrar = dampiga barn"

"Att få en diagnos på sig själv eller sitt barn har blivit värsta frikortet ju. Man behöver ju inte ta ansvar för något eller någon efter det, allt som händer är ju bara att skylla på "sjukdomen" eller rättare saft diagnosen. Oerhört bekvämt för föräldrar som inte har tid, ork eller vilja att ta hand om bebisen som blivit stor och krävande och inkräktar på föräldrarnas "egentid". Som någon sa "förr hade barn myror i brallan" men trots det lärde dom sig både skriva, läsa och räkna, ha respekt för andra, det användes inte som en ursäkt för dålig/ingen uppfostran. men som sagt, bekvämt är det ... har jag förstått"

"Förr hette det myror i brallan. Idag heter det ADHD (eller någon annan "poppis" benämning på det) Ja tror att det är en "modegrej" helt enkelt... tyvär. Ja tycker oxå det är helt befängt. Verkar inte finnas några "normala" barn i dagens samhälle. Dvs en del är öppna, sociala o spralliga medans andra är tystlåtna o trivs bäst själva (olika helt enkelt) Nejdå det MÅSTE va nåt fel på dem ju.... Helt sjukt."

"Fattar inte att man som föräldrer kan med o trcyka i sitt barn dessa piller - snälla, deras hjärnor e ju långt ifrån färdigutvecklande!! Grr, blir så arg!!"

Ja, vad ska man säga? Vilken härlig värld vi lever i va, vi som har barn med npf. Här kämpar vi, mer än någon annan kan förstå, för att våra barn ska få ett drägligt liv med samma rättigheter som alla andra, och för att de ska må bra och klara av vardagen utan problem och hinder. Varje sekund, 24 timmar om dygnet, är en kamp, och alla nya möten och nya moment är ett krig. Hjärnan är som en bergochdalbana, och kroppen är ledbruten och svag av sömnbrist och dagliga motgångar. Vi slåss mot skola, förskola, sjukvården, myndigheter och alla random idioter som vi stöter på. Varje dag. Året runt. Hela livet. Och det skulle vi göra för att vi vill slippa vårt ansvar, för att vi vill sätta en stämpel på våra barn, placera dem i fack, proppa i dem medicin, gå den lätta vägen och inte behöva uppfostra dem utan istället bara visa på ett papper och säga; "varsågoda mitt barn har npf, det är minsann inget fel på mitt föräldraskap"? Det skulle vi göra för att vi ska ha det bekvämt?

Bekvämt? Vet de över huvud taget vad som är bekvämt i våra liv? Ingenting! Inget jävla ting! Uppfostran? Ta din jävla uppfostran som du använder till din lilla Tilda eller Viggo och stoppa upp den någonstans eller jämför den med den uppfostran som vi försöker genomföra. Försöker genomföra men som aldrig någonsin går att genomföra, men trots det så försöker vi varje jävla dag utan att någonsin ge upp. Jämför den med ditt fina mönsterbarn och se vem som egentligen har det bekvämt och vem som tar den lätta vägen.

Ingen förutom vi föräldrar till barn med npf har någon minsta jävla aning om vad vi går igenom, eller framför allt, vad våra barn går igenom. Om de hade minsta lilla kunskap, minsta lilla förståelse eller bara pyttelite empati, så skulle de sluta med sina konspirationsteorier, anknytningsböcker och antipsykiatriidéer och slänga dem åt helvete.

Men det går ju inte. För som jag tidigare nämnt; detta kommer vi mötas av varje dag. Året runt. Hela livet.

Jag kan inte annat än att hata. Hata, hata, HATA. Och inte mycket mer än så.

Ska vi ta det här en gång för alla?

2010-01-10T08:18:00.006+01:00

Om du ser ett stort barn som åker vagn så finns det en yttepytten möjlighet att föräldrarna är lata och tar den snabba utvägen. Ja. Det är sant.

Men något som är ännu mer sant, är att det finns en stor chans att barnet verkligen behöver sin vagn, eftersom han har ett funktionshinder som du inte kan se. Barnet kanske ser helt friskt och normalt ut, men behöver åka vagn på grund av; autism, hjärtfel, reumatism, epilepsi, utvecklingsstörning, med mera, med mera. Dessa funktionshinder kan du inte se med ditt blotta öga. Vad du alltså ser är helt enkelt bara ett stort fint och friskt barn som sitter i en vagn.

Och direkt så sätter du igång att döma, och fördomarna kring föräldrarna bubblar i ditt huvud. Det är fel. För du har inte en jävla aning om varför barnet sitter där han sitter.

Man måste inte sitta i rullstol, eller i en pansarvagn från habiliteringen, för att man ska vara funktionshindrad. Varför varför varför ska jag, eller andra föräldrar, böka runt med en 50 kilo tung (typ) järnvagn när det finns snygga, smidiga och bra vagnar på en vanlig Babyproffsen-butik, som barnet fortfarande får plats i? Jo, det kan visst hända! Och rakt framför dina ögon! Det där barnet som sitter i vagn på bussen, och som gör dig så jäkla förbannad för att mamman slipper betala, det barnet kanske är funktionshindrat, och för hundratusende gången så säger jag:

DET SYNS INTE!

Är vi klara nu?

jante är mitt andranamn.

2010-01-08T18:29:00.000+01:00

Vet ni hurdan jag är? Nej det vet ni inte. Ni bara läser en massa trams som jag skriver och så tror ni att ni vet hur jag är. Inte en chans. Men jag kan berätta.

Jag är en sån som inte vågar gå tillbaka med ett klädesplagg till affären om det är sönder eftersom jag inte vill bråka med kassörskan.
Jag vågar nästan aldrig säga vad jag tycker, även om det är något som jag brinner för eller kämpar för, av rädsla för att andra ska tycka att jag är konstig eller idiot.
Jag flinar åt alla människor, även folk jag inte känner, för att de inte ska tycka att jag verkar sur.
Om jag står i en kö så låter jag alla gå före mig, jämt. Detta kan resultera i att om jag skulle stå i en kö ca 2 minuter så tar det 20 minuter bara för att jag släpper före alla gamlingar och mammor med bebisar. Och även alla 45åriga businessmen med viktig uppsyn. Allt för att jag inte vill verka oartig.
Jag säger förlåt i varannan mening, trots att jag inte har gjort något fel.
Jag vill aldrig synas, för jag är inte viktig.
Jag klär mig i gråa, svarta och vita kläder för att jag inte ska sticka ut. Jag glor ner i marken för att jag inte vill att folk ska titta på mig.
Om jag är på föreläsning/show/vad som helst så sätter jag mig alltid längst bak och gömmer mig bakom en mapp för att inte risken ska finnas att jag ska bli uppdragen på scen eller tilltalad.
Jag pratar inte i folksamlingar. Jag är tyst som en jävla ärta. (men om jag däremot hamnar med 1-3 personer så babblar jag som om det inte finns något stopp på mig. Men det är en annan sak.)
Jag vill inte vara med i dagens fråga i lokaltidningen, och flera gånger när jag blivit stoppad på stan för att lokal-tv vill fråga vad jag typ tycker om finanskrisen så springer jag vidare utan att ens titta på människan.

Kort sagt så är jag en blyg, mesig, tyst och tråkig ensamvarg som alltid ger efter och aldrig står på mig och aldrig vågar säga ifrån och aldrig ens vågar prata med någon. Det är synd om Amir som har en mamma som inte vågar föra den talan som han själv inte kan föra.

Därför blir jag bara pyttelite bekymrad nu när folk tror att jag är en mediehora. Ni skulle bara veta. Jag är en grävling som ligger och ruvar i sitt bo hela året. En Fritzl som lever hela sitt liv i en källare. Men jag har lovtackat företaget HelaPharma för att de säljer en så fantastisk produkt som Mor-Epa (det är jag bättre på, tacka och buga). De gav då mitt telefonnummer till en journalist som ringde upp mig. Jag tänkte att vafan, varför ska jag sitta själv på denna hemlighet, om den kan hjälpa fler barn. Och då blir jag en mediehora.

Jag vet att du bara skojar Magda! Men jag ville ändå bara förtydliga det, in case att andra inte fattar. För vi bor ju i ett janteland där man ska vara sådan som jag egentligen är. Eller hur?

Nej herregud!!!

2010-01-08T12:36:00.006+01:00

Oj oj oj vad har jag gjort! Okej, artikeln är bra men vafan är det där för bild??? Jag ser ju ut som en potatis. Mrs potatohead. Ni kan ju kalla mig det i fortsättningen.

Skit också, jag visste inte att det skulle bli så stort, jag trodde det skulle vara en liten notis typ, tänkte att det går väl bra. Nu får jag skämmas för denna bild, måste de ha en bild på mig...

Nu går jag och lägger mig under täcket resten av helgen.

http://www.expressen.se/halsa/1.1838006/amir-fick-ett-lugnare-liv-med-omega-3

Läs också: http://www.expressen.se/halsa/1.1838005/omega-3-kan-hjalpa-barn-med-adhd

favoritbloggs!

2010-01-07T12:31:00.010+01:00

Jag känner att jag är en jävla gnällmänniska just nu, och det finns så himla mycket jag skulle vilja spy ut i bloggen, för jag är på ett så fruktansvärt eländigt, dåligt humör. Urk, kan inte tänka något positivt om någonting. Och jag vill som sagt var kräkas ut allting här som en enda äcklig sörja som ni sedan får äran att klampa runt i. Och helt ärligt så är det nog inte så trevligt, så jag gör inte det. Jag ska försöka hindra mina impulser att kräkas på er.

Istället ska jag haka på veckans bloggämne hos Anna igen och tipsa om några fina bloggar. För det är det som är veckans bloggämne. Man ska tipsa om fina bloggar.

Jag känner rent impulsivt att jag vill tipsa om Lady Dahmer, men det gör väl alla så då avstår jag. Jag följer en hel drös med bloggar och nästan allihop kan ni hitta på min bloglovin eller under min Blogger-profil. Här kommer dock några av favoriterna:

Ketchupmamman: Kan ju bara säga att hon behövs! Så fort jag läser något av Karins inlägg så skrattar jag så att jag får ont i magen. Hon är lätt den roligaste on the net. Fyndig igenkänningskomik och dessutom är hon smart och genusmedveten och jag gillar när hon smyger in det i alla humoristiska inlägg. Har du inte upptäckt ketchupmamman så är det på tiden!

lalandakid: Ni som läst min blogg tidigare känner säkert till henne. Denna kvinna är min största mamma-förebild, hon inspirerar något grymt och genom hennes liv och gärningar så ger hon andra föräldrar till funktionshindrade barn styrka. Om man ger sig på hennes blogg så rekommenderar jag att man läser hela från början till slut. Hennes dotter är autistisk och utvecklingsstörd och bor numera på ett boende, men lalanda kämpar på i vått och torrt för hennes rättigheter till ett värdigt liv. Och kvinnan kan skriva, herregud! Sen är hon ju journalist också, vilket märks.

Spiderchick: Jag har precis upptäckt hennes blogg, som innehåller många, korta inlägg. Vilket är helt tvärtemot min blogg, höhö. Jag tycker dock att kortheten verkligen inte spelar någon roll eftersom hon i bara ett par rader lyckas klämma in sån enorm humor. Spiderchick är också mamma till en liten bebis men hennes blogg är knappast en ordinär mammablogg. Den är bara kul helt enkelt, så vansinnigt kul!

Natosh: Grymt rolig och smart kvinna vars blogg är alldeles för okänd! Det är en skandal att bloggar av denna typ inte är större! Inläggen är blandat roliga, korta, längre, allvarliga, tramsiga och underfundiga. Helt i min smak, omväxling förnöjer. En röd tråd är dock att hon alltid är så cool. Designen är också häftig, och det brukar jag ju visserligen aldrig bry mig om, men nog är det trevligt för ögonen med en fin design ibland också.

Äjj-Käjj/min lilla värld: Åhh denna kvinnan är så cool så jag skulle vilja träffa henne i verkligheten. Det som jag tycker är allra roligast med hennes blogg är att hon är gift med en blatte och det är ju jag också, så jag känner verkligen igen majoriteten av det som hon beskriver om "ingifta släkten". För det mesta så skrattar jag ihjäl mig åt hennes inlägg och samtidigt så verkar hon vara så himla go och trevlig person och då vill man liksom vara där på hennes blogg och mysa bara därför. Läääääs!

Den starkaste stjärnan: Jag har tipsat om hennes blogg och skrivit om henne förut, men jag får nog aldrig nog av att göra det. Sofie, hennes blogg och hennes liv har gjort större intryck på mig än någon annan. Hon skriver så starkt och så känslosamt så att det gör ont i hjärtat när man läser. Bloggen handlar mestadels om hennes son Victor, som gick bort i cancer, när han var endast 19 månader gammal. Jag har gråtit så många tårar över denna blogg, och jag kan ju lätt säga att man lär sig ett och annat, och får ett annat perspektiv på livet när man väl har börjat läsa där. Det finns inga ord, mer än att jag rekommenderar den starkt.

Ja, alltså, jag skulle vilja rekommendera så många fler men jag hinner liksom inte. Som sagt, kolla under min profil eller på min bloglovin så hittar ni många, många guldkorn, om ni nu är ute efter det vill säga.

Ni andra sitter möjligtvis inte själva och håller på några bloggfavoriter som vi andra kanske inte har fått se?

min dotter har npf.

2010-01-07T10:57:00.009+01:00

Annars vet jag inte vad det är för fel på henne. Jag har aldrig träffat på en så bestämd unge! Jag vet inte om det är normalt. Det är helt galet faktiskt.

Det verkar vara ganska populärt bland föräldrar att prata om sina barn (speciellt döttrar konstigt nog) som envisa och bestämda. Att de har viljor av stål och hit och dit. Men jag undrar om det bara inte är något som de säger för att de vill visa att deras barn är så försigkomna. Eller nåt. För alla kan ju inte vara sådana? Hur kommer det sig i så fall att majoriteten av kvinnorna på jorden växer upp och blir underlägsna, fjompiga och följer vartenda regel och ideal som finns? Vad hände med bestämdheten och envisheten som de hade när de var bebisar/småbarn? Man kan ju undra.

Hur som helst. När det gäller dotra mi så har hon nog npf eller nåt, för så galet bestämd som hon är kan man inte vara annars. Hon ska bestämma allt och över alla, och om hon inte får det så blir det hus i helvete. Och tilläggas bör att hon är 16 månader gammal, och hon styr hela vår familj med järnhand. Jag kan se tydliga autistiska tendenser, med att saker ska vara på sin plats och utföras enligt speciella rutiner och ritualer, annars får man minsann ångra sig bittert.

Jag undrar bara om detta är normalt? Jag har ju alltid haft en magkänsla att det ska vara något fel på henne, nu kanske det börjar visa sig vad det är. För helt ärligt talat, när andra föräldrar pratar om sina barn som så fruktansvärt bestämda och man sedan får se exempel på vad de menar, då är det bara en liten fjuttig bråkdel av vad Maria är. Amir har faktiskt inte varit på långa vägar som henne, och absolut inte Elias.

Jag är på god väg att sälja henne till högstbjudande för jag orkar fan inte med henne snart. Bläää hur ska hon bli när hon är tonåring? Och varför är det bara jag som får alla jobbiga ungar? Varför har alla andra så himla beskedliga och snälla och underbara och heliga barn? Jamen så kan det ju gå när man blandar raser kanske. Och med eftertanke så är många kvinnor i min släkt likadana och även alla kvinnor i Muneers släkt. Fan också, det var ju smart gjort av oss. Inte.

Och förresten har det tagit fyra timmar att skriva det här inlägget eftersom en viss liten dam kräver att jag ska rätta mig efter hennes regler och åsikter varje sekund hela dagen. Jag vill ha mitt liv tillbaka!!!!

gnällunge som får sitta på bordet och rita på sig själv och äta pennor bara för att hon ska vara tyst (och bara för att jag tar kort så ska hon fjäska och smila upp sig för att verka snäll när hon i själva verket är en skitunge)

det förklarar ju varför man ska passa sig för gubbar med keps

2010-01-07T09:06:00.005+01:00

Jag var bara tvungen att skratta lite. Tack Natosh!

Texten på kortet lyder:

1928 inträffade en materiellt svår bilolycka på riksvägen mellan Örkelljunga och Åsljunga. Det var en Örkelljungabo som körde på en köpman från Skånes Fagerhult. Vid den efterföljande rättegången i Klippan sades det att Örkelljungabon som var orsak till olyckan fick en förmildrande dom därför han hade druckit brännvin och därför hade svårt med att styra.

Citat ur körkortsbok år 1920:

De som vållar bilisten de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer. De förra äro under lek både blinda och döva. Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen att signalen icke blir av betydelse. Där man väntar sig lekande barn såsom vid skolor, lekplaner etc, bör man endast köra fram med yttersta varsamhet, ty man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen. Damer är ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappar de ej helt sällan koncepterna. Att de efter att ha passerat trefjärdedelar av gatan utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat är intet sällsynt. Ja två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan! Handla i övrigt som vid möte med spårvagnar.

eller så kanske det är jag som har varit lite för naiv.

2010-01-06T21:24:00.004+01:00

Seriöst alltså, finns det bara idioter på jorden? Vart är alla normala människor? Vart är alla människor som har en iq typ högre än 75? Jag vet inte riktigt jag, men de verkar i alla fall inte finnas någonstans där jag går. Överallt där jag går så finns det ju bara idioter. Och överallt på internet.

Varenda jäkla sida på internet är infekterad med idioter och idiotiska åsikter. Vartenda steg jag tar utanför dörren möts av en idiot. Jag fattar ingenting! Vad har hänt med världen? Jag blir så jävla trött. Jag är skitförbannad just nu. Kan det inte bara uppenbara sig en enda normal människa, en trevlig och rolig människa med vettiga åsikter, då skulle jag bli übertacksam. Och förvånad faktiskt också.

Jag tror att mänskligheten börjar dö ut, och ersättas med några djävulsbesatta zombies/marsmänniskor, för såhär var det inte för fem år sen. Eller var det så, fast jag kunde inte se det?

När blev människorna så jävla dumma i huvudet??? När blev jag helt plötsligt den enda människan med lite hjärna och empati? Och vilken sten har jag dykt upp ifrån?

Sen har dessa människor mage att gå runt och tro att de är så himla bra, med näsan i vädret så tror de att människan, och framför allt de själva, är pricken över i:t och en fantastisk skapelse, att de är superintelligenta och högst i rang och blablabla. Men om jag vore Gud eller nån så skulle jag nog skämmas, skämmas tamejfan och blåsa ut hela universum och börja om från början. Borde kanske vänta på att det snart ska hända.

Nu går jag och lägger mig, och jag ska nog isolera mig från omvärlden ett par dagar, för jag blir ju bara förbannad när jag ser alla puckon, och hör alla korkade kommentarer, sugiga värderingar och bajsiga åsikter.

/har en dålig dag

vafan är det här nu då??????

2010-01-06T10:04:00.004+01:00

Klockan är 10:05. Han har varit upp sen halv sju. Sovit alldeles utmärkt i natt. Sen helt plötsligt får han för sig att gå och lägga sig igen???

Så har han inte gjort sen han var 6 månader gammal. Han har inte feber eller något sånt. Jag fattar ingenting och blir faktiskt lite orolig, det är inte likt honom!

Var bara tvungen att skriva det liksom.

(ja han har fortfarande pyjamas på sig. med hänvisning till inlägget om mig själv som sketen förälder.)

stunder då jag är en sketen förälder

2010-01-02T19:32:00.011+01:00

Jag tror inte att det är någon nyhet att jag stör mig på perfekta föräldrar (eller ja, perfekta mammor rättare sagt) och att jag skulle vilja hacka alla de rosafluffiga bloggar vars skribent älskar hela livet med sin underbara unge och aldrig skriver något som är jobbigt eller negativt. Jag stör mig så grymt mycket på det, på denna överpositivism, men framför allt på präktigheten och pk-tramset. Jag vet att det är för att jag är raka motsatsen, och för att jag innerst inne har dåligt samvete för att jag inte pysslar och bakar bullar med barnen varje dag. Jag skulle också vilja vara rosafluffig, men samtidigt så tänker jag... herregud, orka!

Därför så gillar jag veckans bloggämne hos Anna Kaagaard Kristensen och jag måste bara hänga på. Här kommer den sanna sanningen om när jag känner mig som, inte bara en halvsketen, utan en sketen förälder:

När barnen är inomhus för inte bara andra dagen i sträck, utan fjärde!
När jag serverar korv & makaroner till lunch. Varje helg.
När jag skriker "stick jävla unge!", till valfri avkomma, på morgonen.
När Elias säger "men helvete! jag skiter i det!", och när Amir säger ett ord som jag faktiskt inte ens kan skriva ner i bloggen. Använd er fantasi. Er snuskiga.
När jag ger Maria klubba för att hon ska vara tyst.
När jag ger Maria klubba + pepparkaka + zoo-tabletter för att hon ska vara tystare.
När jag säger nej till Elias när han kommer och vill att jag ska läsa för honom. För att jag måste blogga/plocka ögonbrynen/raka benen/annan valfri aktivitet som inte kan inkludera barn (det tycker jag faktiskt är allra värst, eftersom jag tycker att barn ska läsa mycket och att böcker är viktiga, och samtidigt så säger jag nej till detta...).
När jag säger typ "om du inte plockar upp leksakerna så får du inget godis" eller använder mig av andra dylika värdelösa hotelser.
När jag skriker, och då menar jag skriker (och svär), inte bara "talar högt", på barnen när de är griniga eller "omöjliga", trots att jag vet att deras krångel beror på trötthet eller bekräftelsebehov eller något sådant som jag inte ska tjura över utan istället bara tillgodose utan gnäll.
När jag låter barnen vara uppe själva i typ två timmar på helgmorgonen och de har jättetunga kissblöjor och är utsvultna.
När jag låter Elias sitta i Amirs bilbarnstol bara för att han skriker, trots att det är livsfarligt. (edit: är det verkligen livsfarligt förresten? det råder ju delade meningar om det.)
När jag skiter i tandborstningen.
När det går en hel dag utan att vi har lekt med barnen en enda sekund, utan bara låtit dem vara själva, medan vi hållt på med tex ommöblering eller städning.

Jag slutar nog där, finns en risk att vi blir soc-anmälda om jag fortsätter.

Ni som bloggar och är föräldrar, kan inte ni också haka på det här ämnet! Hjälp till och dämpa varandras dåliga samveten genom att visa att ingen av oss är perfekta, inte ens Pernilla Wahlgren (men det vill väl mycket till innan hon skulle erkänna det, visserligen). Våga stå för att ni är mänskliga!

(eller kan man kalla mitt föräldraskap för mänskligt? torterare/barnmisshandlare kanske ligger närmare till hands?)

lite strunt bara

2009-12-31T23:15:00.001+01:00

God kväll. Just nu så dricker väl alla champagne i ett celebert sällskap, och som vanligt är det bara jag som ugglar i myskläder hemma i ensamheten. Och som vanligt gör det mig ingenting. Jag är ju inte så förtjust i det här med nyår, jag har fått min beskärda del som räcker och blir över i några decennier. Jag tror till och med att jag ska sova förbi tolvslaget i år.

Jag tänker inte skriva någon sammanfattning över 2009, men jag ville ändå bara skriva några ord för att önska er alla ett gott nytt år.

2009 har för mig varit riktigt pissigt, och med det i åtanke så kan nästa år bara bli bättre. Men samtidigt så har jag, efter alla år, blivit en pessimistisk, negativ och bitter människa och därför känner jag en oro för att nästa år också blir skit. Can´t help it, sådan är jag. Just nu har jag en strukturerad plan för vårt liv, det känns roligt att börja leva efter den nästa år och kunna se ljuset i framtiden. Men eftersom jag är en otursförföljd människa som Gud gillar att jävlas med (säkert ett straff för att jag är en dålig människa eller nåt sånt, men vet ni vad, jag bryr mig inte) så ska man aldrig ropa hej förrän man är över bäcken.

Jag har därför inga som helst förhoppningar. Det enda jag i princip hoppas och ber om är att mina barn ska få ha hälsan och livet i behåll även nästa år. Sen kan det få gå nästan hur som helst, men om något händer dem så vill jag inte vara med längre.

Jag slänger in lite bilder från december också så att det blir färg på bloggen och ett trevligt avslut liksom. Ha en trevlig kväll, så hörs vi nästa år!

Amiren försöker få fart på pulkan

Han blev så himla glad när han upptäckte att han kunde vara självständig i pulkabacken

Elias har rullat en liten snöboll

Av alla julklappar gillade Amir Marias bäst... en "flygplansbil" med fin propeller :-)

Ungarna trivs hos sin morbror

Elias har snott Amirs paket...
(nej det är inte hans egna tofflor)

Jag ger paket till Maria... ja! Det är JAG! Ojdå.
(hon har hela håret fullt med smör och jag har en skum min men det får ni tåla)

Hon tittar misstänksamt på innehållet som är Pingu (hon blev gladare än vad hon ser ut)

En suddig skitbild av paketöppning

Amiren

Marian (och t.o.m katten i hörnet)

hur gick det sen?

2009-12-28T21:38:00.004+01:00

I dessa tider förra året så gav jag en massa nyårslöften. (heter det gav?) Jag mindes just det och var tvungen att kolla upp vad det var, och insåg då i samma sekund att jag faktiskt hållit vartenda ett av dem. Nästan.

1) Komma i baddräkten i sommar - Gjorde jag visserligen inte, men sedan midsommar, eller det här inlägget, så har jag gått ner........ tadaaaaa, 20 KILO!

2) Ordna upp ekonomin - Jaja, allt är ju relativt.

3) Bestämma vad jag ska ha för framtidsyrke - Japp.

4) Ta tag i dåliga betyg (hur?) och efter det börja plugga på riktigt - Japp

5) Inte bli gravid - Än är inte året slut, hehe. Men nej. Jag hoppas verkligen inte det.

6) Undvika att bli inlagd på psyket - Som sagt, än är inte året slut och jag är för närvarande ungefär en millimeter nära bristningsgränsen. Jag biter och biter och biter ihop.

Är jag inte jätteduktig? Va? Vaaa?

Nu vill jag ju inte vara sämre nästa år så jag ska komma på ett riktigt smaskigt nyårslöfte men jag vet verkligen inte vad.... Om jag fortsätter i samma stil som jag gjort i juldagarna med fet mat och skit, så måste jag nog återuppfylla ettan. Men jag tror nog att sexan ligger nära till hands också. Ja. Det blir mitt nyårslöfte.

Att stå ut.

det här med assistans

2009-12-27T10:53:00.000+01:00

Okej. Vi har börjat fundera på assistans. Vi är nog lite ute och cyklar för jag tror inte man kan få det i Amirs låga ålder. Eller vad? Kan man det? Det måste väl ändå bero på behovet och inte åldern?

Om man säger såhär; när Amir äter mat så måste en person strunta i sin egen mat tills Amir har ätit upp. För man måste ständigt sitta och vakta på honom så att han inte häller sin dricka över maten, spottar och fräser, vänder upp och ner på tallriken, eller flyger upp och ner från stolen för att springa iväg och göra något viktigare. Den lyckliga person som har detta uppdrag får vackert ta och vänta med att äta tills han är färdig, och får sedan äta själv. Om man skulle få för sig att ta en tugga av sin egen mat så hinner man inte känna hur det smakar innan man måste upp från stolen för att gå bort och torka något som Amir har spillt. Och han är fem år. Jag vet inte om femåringar brukar bete sig såhär? Jag är inte så erfaren vad gäller normala barn, men om det inte hör till vanligheten att de beter sig på det här viset, då borde det väl ändå vara en indikation på att Amir behöver extra assistans? Eller?

Eller som när han vaknar på natten och man måste vaka över honom så att han inte gör sig illa eller förstör något. Brukar femåringar hålla på så? Från klockan två på natten? Brukar de bygga sandslott i kattlådan och tugga på en kattbajskorv lite då och då? Eller är det vanligt att femåringar gör så här, och tillhör det normalt föräldraansvar att byta blöjor på en femåring, eller torka bajs i hela rummet om man inte varit framme i tid och bytt blöja? Vad tycker ni?

Jag vet inte jag, men jag tycker inte det hör till normalt föräldraansvar. Nu har jag inte mycket erfarenhet av barn som sagt, men Amir har en kusin som är endast 40 dagar äldre än honom och det räcker att titta på henne. Vad hennes föräldrar får göra kallas för normalt föräldraansvar. Men vad vi får göra hör inte dit. Och ju mer tiden går, desto mindre normalt känns det.

Jag kan inte påstå att Amir behöver assistans dygnet runt. Men vid vardagliga situationer, ja. Mat, sov- och hygiensituationer, sådant som femåringar ska klara av själva. Sen kan han leka ganska bra på egen hand, förutom att man måste lägga aktiviteterna i händerna på honom, för att han inte kan hitta på något själv. Men det är nog inte så ovanligt, tror jag inte.

Försäkringskassan gillar ju det här med normalt föräldraansvar. Det är ju deras favvo-uttryck. Därför kan man nog inte hoppas på något, men jag kan inte låta bli att längta efter två extra armar. Det vore guld värt.

Tror ni att man över huvud taget ska försöka?

jomen så att det är ju alltid nåt

2009-12-26T17:17:00.005+01:00

Ooooh jag såg precis en trevlig sak. Nästa år kommer bli ett bra år. Om allt går som det ska så kommer Amir nämligen vara på kortis varje storhelg nästa år. Och även på Elias och Marias födelsedagar! Och som en bonus på det hela så kommer det inte ens existera såna där jättejobbiga långhelger som alla andra människor tycker är så härliga, ni vet där röda dagar flyter ihop med vanlig helg. Några sådana finns inte nästa år, för röda dagar kommer att infalla på helgerna! Hahaha!

Känns ju nästan som att man kommer klara nästa år galant, och även kommer man kunna ha barnkalas för ungarna och bjuda hit folk, eller åka bort, på storhelgerna. Det är inte dåligt alls! Jag vet att det låter helstört att jag tycker att det är bra att det inte är några långhelger. Hade jag varit en normal förälder med snälla ungar och ett heltidsyrke så hade jag ju svurit över att det inte blir så, men nu är jag ju sånhär. Lite udda liksom. Så för mig är det skitbra.
/hata helger

Sen kan man ju fråga sig varför jag skaffar barn när jag inte vill vara med dem och varför man är så spånig i huvudet så man skaffar fler barn när man har ett som är handikappat och det är jobbigt nog att ta hand om detta. Det finns alltid folk som tänker så, och till er vill jag bara säga fuck you och dessutom så visste vi inte att Amir hade autism när Maria blev till (visserligen av misstag men ändå) så tänk inte ens tanken.
/fientlig

julmys my ass

2009-12-26T12:56:00.005+01:00

När alla andra normala människor med normala familjer och normala ungar börjar tjata om ledigheter och semester och får nåt glittrigt i ögonen så försöker jag mig på att göra detsamma. När alla andra säger att det ska bli så myyyysigt med jul och att få spendera 24 timmar om dygnet med barnen i flera dagar i streck så tänker jag att ja det kan ju bli kul. Fast jag ljuger för mig själv och jag vet om det. Det blir inte ett dugg kul, det blir inte ett dugg mysigt.

Julmys hemma hos oss innebär att vakna 5 timmar före alla andra på jorden på julaftons morgon och samtidigt försöka in i sista sekund att inte tappa humöret för det är ju jul. Man försöker skapa en stämning som matchar snön som faller utanför fönstret i mörkret, men det slutar med att man torkar, städar, tröstar, avleder, lugnar, matar, hela tiden med tänderna i läppen för att hindra sig själv att få ett nervöst sammanbrott.

Jag har bitit sönder min underläpp nu. Man får inte tappa tålamodet vid jul. Måste måste måste vara lugn. Räkna till tio oändliga gånger. Jag har ont i hela kroppen. Jag längtar bara efter att ta ett bad med ett doftande badsalt, utan att någon tjuter utanför dörren, men det får jag väl göra när ungarna flyttat hemifrån.

Julmys är för normala människor. Vi är inte normala nån av oss. Jag tänkte först att jag inte ens skulle försöka. Men samtidigt vill jag ju ge julen till mina barn, för jag vet att de skulle uppskatta det. Och det har de nog gjort. Med vissa avbrott för frustration, ångest, bråk, och mat på väggarna. Och Amir tycker inte alls att det är kul att vara ledig så här länge från dagis. Han förstår sig inte alls på allting som gör oss vuxna eller alla andra barn lyriska. Tomtar och paket och julpynt. Han vill ha sin vanliga vardag. Men jag vill inte offra det och då får jag väl se det hela som mitt eget fel.

Jag har en tanke om att nästa jul så får Amir vara på kortis, men hur dålig mamma är man inte då? Och jag har en tanke om att han aldrig ska vara ledig från dagis och därmed kommer jag aldrig få uppleva det här som alla andra normala föräldrar jublar över, semester med ungarna. Men det skulle jag ju inte gjort ändå. Efter fyra dagars "semester" i det här hemmet så behöver man fyra veckor av jobb för att hitta orken igen.

Ursäkta mig för mitt gnäll men jag är så trött på det här!!! Jag tycker det är så jävla tråkigt! Jag hatar att ha ett funktionshindrat barn! Jag vill bara leva normalt! Jag vill kunna göra som alla andra! Jag vill ha den där underbara, lugna och mysiga julen som alla andra upplever. Alla säger att man ska njuta av julen men jag har glömt bort vad ordet njuta betyder. Jag kan försöka inbilla mig saker om att vi ska ha det trevligt men man blir ju bara besviken när det slutar såhär. Orka då bry sig från början. Och det värsta är att det inte går att göra nåt åt det, så här kommer det vara för evigt! Och mina stackars normala barn kommer få varje jul förstörd på grund av Amir. Om vi struntar i att anpassa oss efter honom så har han ångest hela julen vilket förstör, men om vi anpassar oss så får inte Elias och Maria uppleva det som alla deras kompisar får uppleva.

Jag vill inte ha det såhär. Men här är jag fast. Och två dagar till måste jag spendera här i detta kaos. Jag som blev trött efter en dag. Det låter kanske lite för er, men för mig är två dagar lika mycket som två år, med en minutvisare på klockan som aldrig flyttar sig.

Det är så lätt att säga att man måste fixa avlastning hit och dit, men om det inte räcker? Det är också så lätt att bara skylla på Amir, men mina normala ungar är inga änglar de heller. Jag har en kille i trotsåldern, och en dotter som har ändrats, från att vara liten, mobil och behändig, till att börja visa sin vilja och röstresurser. Jag vill gräva ner mig själv under jorden. Om det inte går så kommer jag att äta upp mina läppar innan året är slut.

Hur mycket ska man behöva tåla? Och jag som precis varit i London och trodde att jag kunde leva på det i ett år. Jag levde på det i en vecka. Nu behöver jag en biljett till Mauritius. Någon vänlig själ? Inte?

Jaja. Julklapparna var uppskattade i allafall. Vilket innebär att man kan sitta vid datorn tjugo minuter här och där. Alltid nåt. För det var ju det som var meningen med grejerna, trots att jag sa att det inte var det. Att barnen skulle kunna sysselsätta sig själva så att vi kan andas. Så bra föräldrar är vi. In med ungarna på sina rum med sina miljoner leksaker så sköter resten sig självt. Och jag skiter fullständigt i om en massa prettomorsor tycker att jag är fruktansvärd. Om de skulle prova mitt liv en enda dag så skulle de ge vika.

God helg!

god jul

2009-12-24T19:09:00.002+01:00

God jul allihopa!!!

Hoppas ni har det bra alla. Här är det skitjobbigt men det bryr jag mig faktiskt inte om. Allt kan man inte offra.

Jag kanske tar mig en liten bloggpaus. Eller inte. Hej svej!

jag = elak egomorsa?

2009-12-21T20:08:00.000+01:00

Så här i juletider så får man ju hem en massa grejer som ungarna har gjort på dagis. Väldigt mycket grejer faktiskt. Det är likadant varje jul och varje påsk och varje terminsavslutning. Oändligt många teckningar med två streck på, samt en massa pyssel.

Man kan ju inte låta bli att tycka att det är sött. Man ser ju framför sig hur kidsen sitter och pysslar och pular med det där för att de ska få till det. Eller rättare sagt Elias. För Maria har ju inte gjort sina grejer själv, för det har ju fröknarna (oj förlåt, pedagogerna!) gjort, och likadant med Amir. Det syns dessutom, för Elias grejer är fulast. Eller kanske är det så att de faktiskt har gjort sakerna själva och är väldigt begåvade? Hoppas kan man ju alltid.

Hur som helst. Barnen har gått på dagis i två år och jag tror vi har femton kilo pynt här hemma. För jag kan ju inte med att slänga det. I alla år har jag dessutom samlat på mig alla teckningar som barnen har gjort, även hemma. Jag kan inte slänga dem, precis som med pyntet. Vid varje storstädning så kommer jag till en punkt då jag står och väger fram och tillbaka om jag ska slänga hela skiten, men det slutar alltid med att jag bara inte kan. Vilket resulterar i sju stora lådor med en massa skrynkliga så kallade teckningar.

Och jag kan ju liksom inte hänga upp pyntet i lägenheten. Det är fult. Det är inte smakfullt. Det passar inte in i vår inredning, som visserligen inte är så fin ändå, men det blir ju inte finare med en massa sånt. Och om jag slänger det så känns det som att jag sårar ungarna trots att de inte fattar någonting. Som ett julkort som Elias hade gjort, det var verkligen inte vackert. Helt ärligt så föreställde det ingenting, även fast han sa att det var en gris. En sån grej skulle jag kunna slänga på stört.

Följden av detta är att varje gång som vi storstädar och varje gång som vi kommer flytta de närmaste 15-20 åren, så kommer vi att släpa på allt detta skräp. I slutändan kommer jag att dö och då sitter Elias och Maria i en källare någonstans och går igenom all skit som jag sparat genom åren. De kommer då att hitta alla sina egengjorda grejer, hånskratta åt det, tycka att deras mamma var störd och sentimental, och vidare slänga allting, för de har ju makten över sina egna konstverk. Och då har jag släpat på dessa grejer i en massa lådor i 15 år helt i onödan.

Och med detta i åtanke så vill man helst kasta allt i sopen i samma sekund som man kommer hem från dagishämtningen. Men finns det någon förälder som verkligen gör det? Det känns ju som att man ska jubla över "presenterna", och stolt hänga upp dem överallt i hemmet, för då är man en bra mamma som älskar sitt barn och alla dess verk. Men jag kan liksom inte det heller. Är jag grym då? Även om jag visserligen tycker att barnen är duktiga.

Hur gör ni med allt pynt som ni får med er hem? Tycker ni att det är gulligt eller irriterande (var ärlig nu)? Hänger ni upp det och tycker att det är jättefint, gömmer ni undan det i väntan på bättre tider, eller slänger ni det?

wtf

2009-12-20T12:03:00.003+01:00

Blää, jag kan inte få tag på Kvällsposten någonstans. De säljer ju bara GT här. Och inte ens på biblioteket finns den. Vad är detta för skittidning? Om det är nån som läser detta som bor i södra Sverige så får ni väldigt gärna säga om ni sett artikeln i tidningen så jag vet om jag ska skämmas eller ej. För jag tror den skulle vara med igår eller idag. Annars blir det väl i morgon.

Jag tycker bara det känns så olustigt att veta att man kanske är med på en skitful bild och så har man inte ens sett det själv. På internet finns det inget ännu men journalisten visste ju inte heller om det skulle vara med på nätet så.

Nu ska jag vara jätteordentlig och baka en massa kakor. Bara så ni vet.

alltså jag är inte mediakåt

2009-12-17T15:41:00.000+01:00

...men jag kan ju inte hjälpa att jag har ett så himla intressant liv så att media vill rapportera om det.

Eller så kanske det inte var förresten. Men hur som helst så har jag precis haft besök av en journalist med bifogad fotograf, och till helgen får ni eventuellt se min nuna på internet. Om det publiceras på internet, men i en hyfsat rikstäckande tidning (Kvällsposten), skulle det i alla fall publiceras.

Vad det handlar om tänker jag inte säga, hehe, det får ni se. Men det är i alla fall en grej som jag tycker är himla viktig, och det handlar om Amir och om autism.

Och nu är det faktiskt så, för att förtydliga rubriken, så är jag inte mediakåt. Jag är tvärtom en sån person som sätter sig längst bak i publiken för att jag inte vill att någon pratar med mig. Jag vill inte ens vara med på en sån där "dagens fråga"-grej i tidningen. Och jag har ju alltid sagt att jag inte vill visa foton på mig själv i bloggen till exempel, men vet ni vad, jag skiter i det nu. Orka ha premisser. Jag tycker det är viktigare att framföra budskap som kan hjälpa andra. Så tro inte att jag bara vill ha uppmärksamhet för det är inte det jag är ute efter. /jante

hjälp!

2009-12-16T11:25:00.002+01:00

Nu har jag en fråga. Vad ska man köpa i julklapp till Amir? Det vore så lätt att säga att han inte bryr sig om paket och man kan bara köpa en tröja eller nåt, men grejen är att han faktiskt tycker att paket är roliga. Han brukar till och med bli glad när han har öppnat (om han lyckas öppna det), om det är något kul innuti alltså.

Så nu vill jag få till det. Jag vill hitta en perfekt grej till honom. En grej som är nyttig för honom, pedagogisk och bra för finmotorik eller grovmotorik, och kanske också för språkinlärning. Men samtidigt ska det vara roligt, som en leksak. Det ska vara något som han kan sitta med själv, utan att tröttna, något som han kan sitta med i evigheter (inte för att vi vill placera honom och slippa bry oss om vad han gör, utan för att han helt enkelt bara tycker att det är så roligt och stimulerande). Det kan vara någon "stor" grej också, som kan ge utlopp för överskottsenergi och träna t.ex balansen.

Amir älskar musik. Han gillar att bygga och sedan riva det han byggt. Han gillar att lägga former i andra former. Han gillar även "konstiga" grejer som är lite coola, saker med lustiga ljud eller ljus, visuella upplevelser. Han använder sig väldigt mycket av känselsinnet och tycker det är fascinerande att fingra på saker som har en speciell konsistens eller form (svårt att förklara). Samtidigt så har han redan massor av pedagogiska leksaker i stil med Fisher price och Play2Learn och sånt. Det är nästan svårt att hitta något som han inte har, eller något som inte liknar något han har. Han gillar att lägga pussel och nu för tiden kan han lägga upp till 30 bitar, men vi efterlyser något mer. Det ska vara något klockrent.

Så nu vill jag ha idéer. Ni som har autistiska barn, känner ett autistiskt barn, jobbar med dem eller dylikt, vad har ni gett eller vad har ni sett uppskattas? Vet ni någon webbsida med bra grejer? Och ni andra får också väldigt gärna svara, såklart!

Och jag behöver väl inte nämna att det inte ska vara dyrt.

Tips emottages mycket tacksamt!

och så var det sagt.

2009-12-15T10:10:00.003+01:00

Jag ögnade precis igenom min blogg. Den är lite konstig. Typ verkligen upp och ner. Ett inlägg är glatt och hejsanhoppsan, och i nästa inlägg vill jag dö. Ett annat inlägg är bara tramsigt.

Man kan nog lätt tro att jag är typ manodepressiv eller nåt. Eller minst sagt har humörsvängningsproblem.

Ja. Det sistnämnda stämmer ganska bra. Men sån är jag, take it or leave it.

Jag kan ju liksom inte spela att jag är någon jag inte är.

och en rubrikjävel kan jag inte komma på heller

2009-12-15T09:26:00.005+01:00

Det finns en sak som jag verkligen inte kan förstå. Egentligen flera saker. Men speciellt den här saken. Om man har ont i huvudet så kan man ta en huvudvärkstablett (eller vara hurtig och finna orsaken till huvudvärken istället). Om man har epilepsi så får man tegretol. Om man är rörelsehindrad så får man sjukgymnastik. Är man deprimerad så får man zoloft. Är man schizofren så får man käka zeldox. Öroninflammation, då blir det antibiotika. Är man allmänt nere eller har diverse psykiska problem så finns det terapi. Bryter du benet så gipsas det. Om man får svår svininfluensa så hamnar man i respirator.

För de allra flesta sjukdomar och symtom så finns det behandling och botemedel. Det finns ett svar på frågorna och i samma stund en lösning. Jag kan inte räkna upp många sjukdomar och handikapp som faktiskt inte har någon form av behandling som är beprövad, välanvänd och fungerar. Något som automatiskt plockas fram och sätts in med detsamma som en diagnos ges.

Men autism hör inte dit. När man får diagnos autism så står läkarna liksom mållösa. Det var det. Han har autism, nu får ni gå hem. Inget recept, ingen remiss, inget telefonnummer som man kan ringa för att få behandling. Bara "föräldrakurs, sen gå hem".

Och så står man där och har kastats ut i det okända och obotliga helt på egna ben, för läkarna kan liksom inget göra. Det finns en evidensbaserad behandlingsmetod som heter IBT. Den brukar vara populär hos läkarna, men kön dit är lång och om man av någon anledning inte är intresserad av denna metod så får man skylla sig själv. När man frågar vad man ska göra, hur man ska behandla, så får man ett halvdant svar; "han kan ju lära sig att tala med bilder". Hur ska man lära honom att tala med bilder? Man får ett telefonnummer till en logoped. Logopeden ringer tillbaka efter ett halvår. För det mesta sitter man där ute i det okända alldeles själv och hjälplös.

Jag måste säga att de som jobbar på habiliteringen är väldigt snälla och duktiga människor, och det är egentligen inte deras fel att det inte finns någon direkt kunskap om autism. De gör vad de kan göra utifrån den kunskap som finns. Men det är långt ifrån tillräckligt. Långt ifrån tillräckligt, och detta faktum är inget annat än skräckinjagande.

Idag diagnostiseras vart tusende barn med autism, att hitta de barn som har problem är ingen konst längre, därför har det blivit en ökning. Men samtidigt så händer det ingenting på vetenskapsfronten. Jag vet inte om det beror på att det inte forskas, eller att det faktiskt forskas men man kan verkligen inte komma fram till något. Det spelar dock ingen roll för mig, det får inte mig att må bättre. Jag har en son här hemma som knappt får någon som helst hjälp för sitt handikapp, då är det en klen tröst att det faktiskt forskas någonstans i ett laboratorium långt borta. Det hjälper inte honom för stunden. Det hjälper inte honom att sortera röran inne i hans huvud, eller bota hans ångest och humörsvängningar. Det får inte honom att må bättre och därför inte mig heller.

Är det inte helt sjukt? Att det sitter så många barn här i Sverige, ett av världens rikaste och mest välutvecklade i-länder, utan hjälp för sina handikapp? Till saken hör att om en vuxen person utvecklar samma problem så sätts det in mediciner och terapi. Men för ett barn kan man inte göra någonting. Och föräldrarna måste, natt som dag, bara stå maktlösa och se på när barnet mår uselt.

Det handlar liksom inte bara om kommunikationsproblem och svårigheter med socialt samspel. Det handlar om den där röran inne i huvudet. Röran som folk så lätt brukar säga kan botas med hjälp av schema. Men om den inte kan det, då kvarstår frågetecknet och samtalsämnet växlas till något trevligare.

Jag tycker bara att det är så in i helvete bisarrt att läkare bara kan stå där och säga att det inte finns någon hjälp, ingen behandling och ingen medicin. Att de kan stå och säga att det mesta kan lösas med scheman och rutiner. Att de inte förstår att problemet sitter djupare än så! Varför ska det vara så himla svårt att försöka lista ut hur den där röran kan uppkomma och hur man kan ta bort den? Eller handlar det om att det är barnens huvud, och man vill helt enkelt inte experimentera med dem?

Jag vet inte med er andra, men jag "experimenterar" hellre med Amir, än bara bevittnar hur han mår dåligt och jag kan absolut ingenting göra. Om mitt barn är sjukt så skulle jag ta det till doktorn, även om vi befann oss i Afrika och de var tvungna att ge honom någon skum örtmedicin eller skorpionlever (har skorpioner lever?) eftersom det inte fanns något annat att tillgå. Det här är inget undantag. Det handlar om viljan att hjälpa sitt barn.

Och då kan man ju undra om dessa personer, som rycker på axlarna och skakar på huvudet och släpper ner oss ensamma i avgrunden, någonsin själva har haft ett sjukt barn.

Jag ska bli soc-tant!

2009-12-14T11:26:00.004+01:00

Mäh, orka klaga hela tiden. Jag har fått veta en sak som är alldeles fantastisk. Kan fortfarande inte fatta att det är sant. Ni som har läst bloggen lite har ju hört talas om min framtidsångest. Nu ska ni få höra. När jag kom hem från London så väntade en rolig sak på mig. En sak som jag inte trodde skulle vara rolig, men som faktiskt var det. Nämligen ett antagningsbesked på studera.nu.

Ett antagningsbesked som sa att jag kom in!!! Jag kom in på socionomprogrammet! Jag var inte ens reserv, jag kom in direkt! Kan ni förstå vad det innebär? Det innebär att jag har kommit in på den utbildning som jag innerst inne har velat gå sedan jag var 11 år gammal men som jag aldrig trodde att jag skulle kunna komma in på! Efter 7 års flummande med avhopp och påhopp på diverse kurser och utbildningar som skulle vara halvdugliga substitut till min riktiga dröm, så har jag kommit in!

Och det allra störigaste är att det tydligen inte ens var svårt. Det var ju bara till att göra högskoleprovet. Tre gånger. Jag som trodde att allt hopp var ute på grund av mina betyg. Åååhh underbara högskoleprovet. Så himla bra att denna chansen finns. Skulle inte förvåna mig om alliansen vill ta bort den chansen sen någon gång. Men då har jag redan utnyttjat den! HAHA!

Så nu ska jag bli soc-kärring och jag ska gå ut ett helt program och jag ska börja jobba med ett riktigt jobb och få en riktig lön. Och det finns inga som helst tvivel om att det är detta jag vill göra eller om jag kommer klara utbildningen eller inte. Klart som fan att jag kommer klara den. Jag kommer klara den med bravur och sen kommer jag få jobb på en vecka, för alla vill anställa mig som är så jävla bra, och sen ska jag bli världens bästa soc-tant. Eller kurator, eller LSS-handläggare, eller kriminalvårdare eller behandlingsassistent, eller nåt annat stimulerande och givande och intressant där jag känner att jag gör skillnad, hjälper till och behövs. Åhhh det ska bli så kul!

Och jag måste fortfarande påpeka att detta jobb kommer passa mig som handen i handsken, och ingen som träffar mig eller får mig som handläggare kommer någonsin känna sig kränkt, felbemött eller osynlig. För jag har varit i deras sits och jag vet vad som behövs och hur man ska bete sig. Det är därför som jag kommer bli världens bästa socionom. Och herrejävlar i min gata vad det här inlägget inte blev jante men det skiter jag i för jante kan ta och dra nåt gammalt över sig när jag för en gångs skull känner mig lite pepp.

Tjo!

alive and (not) kicking

2009-12-14T09:48:00.006+01:00

Jahaja. Så var vi här igen. Jag överlevde. Men väldigt snart kommer jag att önska att jag inte gjorde det. Det är ganska sugigt att komma hem till den bittra verkligheten efter att ha fått vara ansvarslös fjortis igen i ett par dagar. Ganska så jättesugigt att behöva gå och lägga sig klockan 21 annars klarar man inte av nästa dag, otroligt sugigt att slänga i sig en kopp kaffe under tiden som man för tusende gången plockar ner Amir från bokhyllan, och förbannat jävla extremt sugigt att sitta och fundera över om man verkligen lever ett så bra liv egentligen.

Jag har ju liksom insett skillnaden på vilket liv man skulle kunna leva och på vilket liv man lever. Samtidigt så vet jag ju att jag egentligen inte skulle vilja ha det på något annat vis, men det är ganska tråkigt att förstå att man inte ens har något val. I tre dagar så har jag fått sova totalt ostört, ätit i lugn och ro och druckit mitt kaffe utan att bli avbruten. Jag har gjort saker och sett saker för min egen skull. Bara tänkt på mig själv. En del människor har det så jämt. En del människor lever inte för någon annan än för sig själva. Tänk vilket lyxigt liv. Har dessa människor över huvud taget något att klaga på?

Som sagt, med facit i handen så skulle jag inte vilja leva så jämt. Men jag vill inte ha det så här heller. Det är så... bundet. Inrutat, tvunget, monotont. För första gången på fem år så har jag upplevt den brutala motsatsen till livet som jag lever, och förstått att mitt liv är extremt och att jag inte kan göra något åt det på många, många år. Att åka ifrån "barnen och vardagen" och sedan komma hem igen till dem är ingenting. Det handlar om att åka iväg och vara fri, till att komma hem och landa i ett fängelse. Ett jävla autism-fängelse.

Jag vill inte vara en ansvarslös fjortis, men jag vill inte heller leva i den här extrema tillvaron. Kontrasterna är alldeles för stora. Jag vill ha något mellanting, det mellanting som de flesta andra barnfamiljer har. Det mellanting där man faktiskt kan leva hyfsat normalt, göra roliga saker som alla andra gör, få vara sig själv och hinna med sig själv emellanåt, känna lite frihet under ansvar, istället för att bara känna sig som en fånge under funktionshinder.

Jag älskar att resa, jag skulle så himla gärna vilja resa mer, men jag skulle vilja ta med mig barnen. Jag skulle vilja åka till Indien och hälsa på makens familj. Jag skulle vilja åka till London, om och om igen. Jag skulle vilja åka till Disneyland i Paris och till Grekland på solsemester, till Amazonas och kolla på anacondor. Jag skulle bara vilja ta tåget upp till Gävle och hälsa på släkten. Med barnen. Jag skulle vilja gå på grillfester och gårdsfester på dagis och med grannarna, utan att behöva tänka på att jag måste hem klockan 18 annars är natten förstörd. Jag skulle bara vilja att vi kunde leva lite impulsivt och lite halvgalet trots att vi är en barnfamilj. Eller i alla fall leva normalt, ha de möjligheter som alla andra har. Men det går bara inte.

Jag älskar London, det är en fantastisk stad som jag vill att alla ska se. Just nu tänker jag väldigt mycket på att jag skulle vilja åka dit med Muneer, han skulle också älska det. Men jag skulle vilja åka dit själv med honom. Vi har inte ens varit på bröllopsresa. Hade vi varit en normal familj så kunde det ordna sig, men vi är inte en normal familj så det går inte, inte förrän vi pensionerar oss.

Vår bil är opålitlig och vi kan inte åka någonstans. Min bror har bjudit in oss till dem runt nyår men vi vågar inte ta bilen dit. Att sätta sig på tåget kommer inte på fråga. Det är bara ett exempel.

Så då sitter man här, dag ut och dag in, varje dag samma sak. Upp samma tid, ner samma tid, äta samma tid, medicin samma tid, pyjamas samma tid, tandborstning samma tid och du skulle bara våga att ta fel tandkräm på tandborsten för då får du naglar i ögonen. Glömmer du nycklarna när du ska iväg på morgonen så tar det tjugo minuter extra att komma iväg eftersom någon inte accepterar att du vänder om i dörren för att gå och hämta dem. Och så här kommer det vara tills man typ dör. Det kanske låter otacksamt, men då känns det som att tre dagars semester i världens roligaste stad är som en enda tesked extra chokladsås på glassen. Inte mer än en tesked.

Men jag kanske inte ska klaga ändå för det är ju inte alla som kommer iväg på något så kul trots allt. Jag har haft det skitbra och det känns som jag har laddat kroppen med sån där extra power bensin som de säljer på Shell, och det kommer räcka ett år eller så. Sen blir det knäckebröd och vatten för hela familjen ett bra tag, men det är det värt. Det är bara så himla tråkigt att se kontrasterna. Det är bara helt enkelt så fruktansvärt tråkigt att inse att vårt liv inte bara är extra spicy, man får en fotboja på köpet också.

Härligt.

P.S. Jag skulle vilja proppa hela bloggen full med bilder, men det är jobbigt att fixa med det i blogger så jag gör så här istället; om någon mot förmodan skulle vara intresserad av att kolla så kan ni klicka här: http://www.facebook.com/album.php?aid=132336&id=618218838&l=aa76684faa

farväl.

2009-12-08T09:12:00.002+01:00

Jaha då åker jag iväg då, så får vi se om jag kommer tillbaka med livet i behåll. I så fall så höres vi i helgen eller nåt. Om inte så får ni helt enkelt tolka det som att jag är död.

Hej hopp.

Jag vill inte dö.

2009-12-07T09:14:00.001+01:00

Jag har helt plötsligt blivit livrädd för att dö. Jag vet inte varför, jag bara känner på mig att jag kommer dö. Eller så kommer någon annan dö. Döden lurar runt hörnet. Jag känner det, jag kan känna sådana känslor. Den där otäcka känslan någonstans i bröstet som säger att man liksom måste ta vara på livet, och att man inte ska ta saker för givet eller prata som om man lever för evigt. Om jag planerar saker, så tänker jag "jag kan ju lika gärna dö, så varför gör jag det här".

Är det inte skumt? Igår bakade jag lussekatter. Sen tänkte jag, att det är ju bra om jag dör så har jag i alla fall bakat lussekatter till jul som finns i frysen (bra info för er, då vet ni att ni har nåt till begravningskaffet).

Men jag vill ju inte dö. Det är nog mest det, att jag vill verkligen inte dö, och just därför så tänker jag hela tiden att jag kommer göra det. Jag vill liksom inte lämna allting. Även om inte jag skulle känna av det själv, så tycker jag att det är för jävligt. Onödigt liksom, och bara dumt. Och om det inte blir jag som dör så blir det någon annan. Döden kommer vi inte undan. Mig gillar den dessutom ganska mycket. Och det är just det jag tänker, att nu är det länge sen som någon dog, så då är det dags snart. Det är ganska tråkigt, jag har en klump i halsen hela tiden. Vad är det för fel på mig, varför ska jag jämt tänka konstiga tankar?

Hur som helst. Om jag dör, då ska det stå i tidningen "istället för blommor, tänk på autismforskningen". Sen vet jag inte riktigt hur man skänker pengar till autismforskningen. Kanske till RFA? Det får ni kolla upp. Och så vill jag gärna att alla ni som läser min blogg hjälper till att sprida ut till folk och komma ihåg vad jag har sagt om osynliga funktionshinder och fördomar. Ty det är mycket viktiga grejer, som mitt hjärta slår extra hårt för.

Sen skiter jag i begravningen. Och jag skiter i gravplatsen. Allt sånt där är bara ytligt och jag är liksom död, så jag bryr mig inte. Men om det ska samlas in pengar och såna där grejer, då ska det göras till autismforskningen och inget annat. Och ha inte svarta kläder på begravningen förresten. Det har jag sagt ända sen jag var liten, att det inte ska bäras svarta kläder på min begravning. Och det ska inte spelas cello, och "Härlig är jorden" ska inte spelas, för då gråter alla. Men annars bryr jag mig inte som sagt.

Varför tänker jag nu på detta? Jo, för att jag ska åka till London i morgon. Och jag ska flyga dit. Och jag har kollat på nån film där flygplanet störtade (tror det var en av de där 9/11-filmerna) och folk satt och visste att de skulle dö, och de pratade i mobiler med sina familjer. Och jag bara känner på mig att jag kommer dö. Jag packar min väska och lämnar alltihop och sticker för att ha kul och vila upp mig, men kommer inte hem.

Vore inte det så himla typiskt mig, nåt som bara skulle hända mig? Att jag har otur och att livet vänder hit och dit för mig hela tiden, det är liksom inget nytt. Därför skulle detta kännas typiskt. Det är liksom inte meningen att jag ska klara mig igenom något bara för skojs skull, det är inte meningen att jag någon gång ska få ha det roligt och lätt. Därför kommer någonting hända. Därför kommer jag att dö.

Låter jag bara tragisk nu? Säkert. Men jag kan inte låta bli att tänka det. Ibland så tänker jag till exempel att mina barn är för bra för att vara sanna. Och då kan jag samtidigt inte låta bli att tänka; om något är för bra för att vara sant, då är det oftast inte sant. För så har det varit i hela mitt liv. Därför är jag livrädd för att något kommer hända dem. Eller mig. Eller min familj. Att hela den här grejen som jag inte tror är sann, faktiskt inte är det. Det skulle vara så typiskt mig.

Jag har planerat jättelänge att jag ska åka iväg med en kompis och ha roligt ett par dagar. Uppleva julskyltningen i London liksom. Smaka på hur det låter. Men tror ni att jag är värd det? Tror ni att jag är värd det så pass mycket så att jag kan åka dit och återvända hem, med livet i behåll, och med min familjs liv i behåll här hemma?

Jag tror inte det. Fan också.

Världens fulaste lussekatter

2009-12-06T20:41:00.004+01:00

Jag är inte så bra på det här med bakning, som synes. Men till saken hör att de är skitgoda (det är Kesella vanilj som är hemligheten, om ni undrar). Ännu ett bevis på att utseendet inte har någon betydelse.

Och nu blev det här en matblogg också. Fattades bara det.

(den där fula saken längst ner till höger är det Elias som har gjort, så där kan man faktiskt inte skylla på mig)

...det var ju det jag trodde...

2009-12-06T10:30:00.006+01:00

... att Amir skulle reagera tokigt på vaccinet. Det var ju liksom därför som man tvekade att vaccinera honom över huvud taget. Men nu kände man ju sig liksom tvungen, eftersom andra människor i detta land inte tar hänsyn till riskgrupper eller de som inte kan vaccinera sig, och inte vill vaccinera sig själva "för en liten förkylning". Då får man skydda sig själv istället helt enkelt, även om det kan vara farligt för en sådan som Amir.

Nu är det visserligen många andra barn som reagerat likadant som honom, utan att vara i någon riskgrupp och ha de problem som Amir har. Men Maria och Elias mår toppen och det känns bara... typiskt.

Han kräks som en kalv, ligger utslagen i sängen och ser ut som ett lakan i ansiktet. Allt som han får i sig kommer upp igen. Skakar och svettas om vartannat. Och samtidigt så kan han inte förklara för oss hur han mår, var han har ont och vad han behöver. Vid såna här tillfällen hatar jag autism, det är som en liten jävla tumör som bara sitter där och irriterar. Tänk om han bara kunde prata och säga att han är törstig, fryser, har ont i magen eller vad som helst. Eller kanske har ont någon helt annanstans än var vi tror. Nähä, då får man vara tankeläsare istället och försöka tolka om och om igen. Tills det blir fel för femhundrasjuttielfte gången och tills man tvättat alla täcken som finns.

Och ungen bara lider och tycker att vi är världens sämsta föräldrar som inte förstår honom och samtidigt blir frustrerad för att han inte kan förklara. Vilket skit det är för honom, vilken hopplöshet och kaos. Man vet ju själv hur det känns när man försöker prata och ingen lyssnar, när man försöker få människor att förstå utan att lyckas. Man känner sig totalt ignorerad och snudd på värdelös. Tänk att ha det så varje dag.

Nej, det är inte roligt. Och just nu kan jag inte låta bli att tänka att jag hoppas att den människa, som inte har vaccinerat sig just av den anledningen att de inte bryr sig om andra människor, blir jättesjuk och hamnar med konstgjord lunga i fyra veckor. Det kan han ha.

En läkare sa att ju värre man reagerar på vaccinet, desto värre skulle man reagerat på svinisen. Så jag ångrar inte att han fått sprutan. Inte det minsta. Känner ingen skuld. Känner just nu bara hat mot vissa skitfunktionshinder som inte har någon mening, förklaring, orsak eller inte ens någon behandling. En tumör som man ska acceptera eftersom det inte finns något svar på minsta lilla fråga. Ni kan ju gissa hur bra det känns.

svinspruta done

2009-12-04T18:58:00.001+01:00

Jaha då var äntligen hela familjen vaccinerad mot grisen. Nu är det nästan så att jag hoppas att flera tusen människor dör, så att vi inte har gått igenom det här i onödan.

Elias var jätteduktig, han skrek ingenting och ville ha fler sprutor. Amir däremot vände upp och ner på hela bvc. Gjorde både mig och karln svettiga och blåslagna, och bvc-tanten tittade på honom med bekymrad blick. Han fick bara ett litet utbrott liksom. Och jag är så innerligt glad att jag stod på mig så att vi slapp stå i kön... för jag vågar inte tänka på hur det kunde ha slutat.

Nu är det bara att vänta in biverkningar och se om ungarna börjar gå baklänges eller blir förlamade. Amir är kritvit i ansiktet, bråkar och skriker och slänger runt grejer i värsta panikattacken. Undrar hur natten kommer bli. Suck. Tror dock ändå att det är bättre än svinisen.

Trevlig helg på er.

Lusth, du får ta och maila din adress till mig eftersom du har lördagsgodis att vänta! :-)

Å jag vill att min dotter ska se ut som en fågelskrämma

2009-12-04T11:00:00.005+01:00

När Maria föddes så tyckte jag att det var skitkul att köpa rosa kläder till henne, just för att jag liksom aldrig köpt det innan. Av någon anledning så har inte pojkarna några rosa kläder (eller, hade inte just då, nu däremot är rosa Elias favoritfärg... men han är ju bög också visserligen), en självklar anledning för vissa. Min anledning var liksom att jag helt enkelt inte bara tänkte på det. Men när Maria då föddes så var jag så stolt över att hon var en tjej, så då ville jag visa hela världen att jag minsann var mamma till en dotter. Och då klädde jag henne såklart i rosa.

Men sen började jag tänka efter lite. För det första så passade hon faktiskt inte så bra i rosa och färgen var inte så vacker om vi pratar om ljusrosa. Och för det andra så ogillade jag starkt det sättet som hon blev bemött på när hon hade rosa kläder. Det är något som bara smarta människor kan se, har jag insett, att barn blir bemötta olika beroende på vad de har för kläder.

Jag störde mig på att hon var så otroligt gullig jämt, och att pojkarna aldrig minsann varit gulliga, däremot stadiga och starka. Eventuellt var de fina eller vackra. Men Maria, hon var näpen, söt och bedårande. Som en liten docka.

Jo, jag vet ju att min dotter är underbar, såklart. Men jag gillar inte uttrycket docka. Docka associerar jag till en leksak, ett objekt som man bara tittar på för ögats fröjd. Nu vet jag självklart (jag är väl inte dum!) att det inte insinuerades att min dotter är en leksak, men däremot så insinuerades det att hennes utseende är viktigast av allt. Och när det börjar i så tidig ålder, då blir jag rädd.

Därför började jag läsa på mer och mer om genus, och nu har hon nästan inga rosa kläder. Vissa söta och gulliga grejer har hon, och hon ser helt enkelt bedårande ut i dem, det kan jag hålla med om, men dessa kläder får hon bara ha på sig när det är fest. För jag vill inte att min dotter ska lära sig i så förbaskat tidig ålder att det är viktigt att se söt ut. När hon har könsneutrala kläder på sig så tjatas det inte om att hon är söt. Jag tycker det känns betryggande att hon istället uppskattas som person.

När jag lämnar henne på dagis så får hon aldrig höra att hon är så söt och har så fina kläder på sig idag. Hon springer in i leken och kan röra sig obegränsat eftersom hon har mjuka och bekväma kläder på sig. Ingen tajt röv som är i vägen och ingen låg midja som hela tiden måste dras upp, inga hårspännen som måste rättas till och inga halsband som trasslar in sig i utklädningskläderna (nu håller hon inte på med utklädningskläder ännu, men alltså, fatta min poäng). Och hon får komplimanger för att hon är nyfiken, orädd och bestämd. Det är sådant jag vill höra om min tjej.

Det bekymrar mig dock att hon är den enda tjejen på dagiset som ser ut så. Alla föräldrar får såklart göra som de vill, men jag undrar om de har tänkt på hur mycket de begränsar sina barn. Jag tycker synd om flickstackarna, och till saken hör att många pedagoger tycker synd om dem också. Jag har till och med hört någon säga saker som "va synd att *** måste ha så tajta byxor på sig, ser du hur jobbigt det är för henne att klättra upp för rutschkanan".

Men för vissa föräldar är det tydligen så fantastiskt viktigt att barnen ska se söta ut, speciellt flickorna. Om man som mamma inte vill att ens dotter ska vara söt, då är man bara konstig. Jag har fått höra att jag är rentav dum i huvudet för att jag hellre vill att min dotter ska se ut som en fågelskrämma. Men jag säger då det; om hon ser ut som en fågelskrämma men blir uppmärksammad för sin personlighet, då är det tamejfan mycket bättre än om hon ser ut som en prinsessa och bara är en prinsessa och inget annat i andras ögon.

Sen tycker jag visserligen inte att min dotter ser ut som en fågelskrämma ändå, även om hon har gröna, röda, turkosa och lila retrokläder på sig och ytterst få hårspännen eller glitter. Och jag hoppas att jag kan lyckas förmedla det till henne också, att det inte spelar någon roll hur man ser ut och vad man har för kläder, att huvudsaken är att man mår bra, känner sig fri att göra vad man vill och kan utagera sin egen personlighet utan begränsningar.

Det är synd att det är så få föräldrar som vill det bästa för sitt barn, eftersom de hellre bryr sig om normer, andras åsikter och sin egen fåfänga. Och det är förkastligt att det även ska gå ut över våra barn.

Det kanske är dags att inse att även en liten sak som en rosa glittertröja eller en svart batman-keps kan göra enorm skillnad?

men vi glömmer ju inte heller Knutby.

2009-12-02T12:24:00.004+01:00

Okej, jag kan nu bara säga två saker som jag redan har vetat men som ingen köper när jag säger det.

1) Man kan inte vara på den säkra sidan bara för att man lämnar sina barn i händerna på kristna människor.
2) Man har rätt att ha olustiga tankar över män som jobbar på förskola.

Läs och njut. Att det hände på en förskola i Jönköping gör inte saken bättre. Brrrrrr.

(ja jag bor i Jönköping alltså, för er som inte visste det, finns ingen mening med att hålla det hemligt längre)

männen älskar julen för att det är kvinnan som fixar den...?

2009-12-02T09:30:00.010+01:00

"Såhär i advent och juletid kan vi ju skänka en tanke åt alla de miljoner kvinnor som bakar, städar, pyntar och gör fint utan att få ett skit tillbaka för att de anses för självklara."

Så skrev min bror i sin Facebook-uppdatering och det är ju såklart klockrent, men tyvärr är det ju också något som de flesta aldrig tänker på. Eftersom det är så självklart.

Min egen mamma var en sån där människa som älskade julen och som alltid kämpade in i det sista för att göra den så fantastisk som möjligt. För oss barn och för hela familjen. Och jag tycker verkligen hon lyckades. Den var alltid perfekt, och något som man såg fram emot hela året. Det slog aldrig fel, traditionerna var stenhårda, allting skulle vara likadant varje år. Det skulle dofta likadant, man skulle äta samma mat och göra samma saker, enligt ett strikt schema som inte fick rubbas (och så undrar man varifrån Amir fått sin autism!). När allting var likadant så var det perfekt. Och min mamma kämpade såklart för att det skulle förbli så. Hon kämpade så mycket, så att hon dog mitt i alltihop, mitt i juletid.

Och så här efteråt kan man ju fundera på hur mycket uppskattning man egentligen visade henne för allting som hon gjorde. För det var ju bara hon som gjorde det. Vi andra hjälpte inte till någonting. Vi tjatade på henne om hur det skulle vara, vad vi ville ha, varför vi ville ha det så. Vi blev sura och trotsiga om det var något som hon inte ställde upp på. När hon någon gång domderade tillbaka om varför vi prompt skulle ha dopp i grytan när det ändå är ingen som gillar det, så svarade vi bara "för att det är jul och då ska det va så!".

Och mamma ställde upp. Och vi tog det som en självklarhet. Hon bakade minst tio olika sorters kakor och bullar, samtidigt som hon försökte vara glad och lyssna på julskivor i köket. Vi kom in med jämna mellanrum och "kontrollerade" med våra tindrande ögon att hon fixade just den kakan som vi ville ha. Hon gjorde köttbullar, kroppkakor, jansons frestelse, knäck, kola, ischoklad och finska pinnar. Samtidigt som hon rännde i affärerna efter de perfekta presenterna, jobbade mer än heltid på biblioteket och såg till så att den vanliga vardagen fortlöpte som den skulle. Medans vi bara såg på, njöt och väntade på tomten.

Ett år deklarerade mamma att hon inte ville ha någon tomte. Hon ville inte ha någon julgran och hon ville knappt köpa julklappar. Hon skulle köpa färdigmat i affären och absolut inte baka en massa. Hon skulle inte baka pepparkakor, för de blev ju aldrig uppätna. Chokladrutor var det ju ingen som gillade, för att inte tala om ischokladen som alltid blev stående långt efter nyår. Hon berättade att hon tyckte att hon arbetade så mycket bara för sakens skull, och att hon var trött på det.

Hon möttes av ramaskri. "Men det är ju tradition!!!" skrek vi, och bölade om vartannat att nu skulle det inte bli någon riktig jul om hon gjorde på det här viset. Mamma försökte förklara att meningen med julen är inte att man ska stressa ihjäl sig och baka kakor som ingen äter upp. Meningen är att man ska tänka på de som har det svårt och vara tacksam för att Jesus föddes. Det gick in i ena örat och ut genom det andra på oss; fyra förpubertala och pubertala skitungar som stampade i golvet och muttrade att hon var så orättvis.

Och mamma gav med sig, med villkoret att vi skulle hjälpa henne med julgodiset (det var ju faktiskt roligt). Och sen var hon där igen, och fortsatte likadant, år efter år, fram till den 18 december 2004 då hennes kropp gav upp och hon dog. Nästa dag hade hon planerat att julstäda. Det hade blivit hennes 30:e julstädning. 30 jular i samma anda. Utan att få något för det.

För jag kan inte minnas att vi var speciellt tacksamma. Jag kan bara minnas att allting bara togs för givet. Och nu kan jag bara tänka på att min bror säkert tänkte samma sak när han skrev den där facebook-uppdateringen. Och jag kan nu inte sluta tänka på alla andra mammor runt om på jorden som just nu går igenom samma sak. Med bortskämda ungar, och kanske även med en karl som jobbar över till klockan 21 dagen innan julafton, lägger sig på soffan och sover efter julbordet, och grymtar att han inte är så sugen på att ta emot besök ifrån släktingarna, och att julsnapsen som inhandlades minsann var fel sort.

Är du en sådan mamma, fru eller sambo? Eller har du en sådan mamma själv? Känner du någon? Gör då så här att skänk dem inte bara en tanke, utan visa lite uppskattning. Allting som dessa kvinnor gör, det gör de inte för sin egen skull, utan för sin familj. Mammor har en tendens till att dubbelarbeta, året runt och framför allt på jul. Alltför ofta, utan att få något för det.

Ofta tänker vi kvinnor säkert att vi aldrig ska bli sådana mammor eller fruar själva. Jag har också tänkt det. Jag har väldigt ofta tänkt att jag måste passa mig så att jag inte dubbelarbetar och går in i väggen. Jag har tänkt att jag måste stå på mig, så att allting som sker i det här hemmet är rättvist och jämställt. Jag vet att många kvinnor tänker likadant och har samma visioner. Men sedan händer det tyvärr, nästan lika ofta, att man hamnar där ändå, en månad innan jul. Man vill göra så mycket för sin familj. Man vill vara den perfekta mamman, hustrun, sambon, arbetskamraten, väninnan. Samtidigt som mannen i hushållet enbart behöver koncentrera sig på sitt och tar allt annat med ro. Är det inte så? Kvinnor stragglar från ett underläge med hopp om att bli uppskattad och lika högt värderad som de ärade männen. Och detta märks framför allt vid jul.

Jag vet att många älskar att baka, pynta, städa och fixa. Att många inte alls gör det med samtida ont i magen. Men jag tycker ändå att det är fruktansvärt när det inte visas någon uppskattning. Är det någon som ska uppskattas så är det kvinnan! Alla kvinnor. Mammor eller ej. Kvinnor är ju faktiskt bäst.

God jul på er.
(så har jag det sagt)

någon kanske är godissugen

2009-12-01T13:19:00.006+01:00

Jag tänker att jag vill slå vad.

Jag har fått en bokad tid för vaccinering av Amir (och de andra ungarna) på fredag. Det är den fjärde bokade tiden jag får, tre tider har blivit avbokade pga vaccinbrist. Nu hade sköterskan ett hopp om den här tiden. Det har inte jag.

Ska vi slå vad att den också kommer bli avbokad? Eller kanske att Amir kommer få svininfluensa före jul? I potten ligger en påse Tom & Jerry lördagsgodis. Någon som vill anta?

Det blir lajbans det här.

Kan man tro på sånt eller är det bara blajblaj?

2009-11-30T10:17:00.005+01:00

Jag pratade med en annan mamma till ett barn med autism om det här evinnerliga bekymret med sömn. Hon berättade en jäkligt konstigt sak som jag först fnös lite åt i mitt inre, men när jag kom hem så kunde jag inte låta bli att fundera lite mer på det.

Hon sa att hennes dotter sover som allra sämst när det är fullmåne. Att hon kan sova bra med medicin, men dagarna kring fullmåne så hjälper ingenting och hon är vaken halva nätterna. Jag frågade när det är fullmåne och räknade sedan ut att det är faktiskt samma sak för Amir...

Alltså jag tycker ju att han sover bättre nu än vad han gjort någonsin i sitt liv. För det mesta sover han faktiskt bra. Jag vet inte vad det beror på, möjligtvis en mängd olika faktorer. Men sen kommer det alltid ett par dagar i månaden då det känns som att han typ har PMS om det vore möjligt. På nätterna sover han som en kratta och på dagarna beter han sig som besatt. Det senare beror ju säkert på trötthet, men ändå.

Och dessa dagar är exakt runt fullmåne.

Hur vettigt låter detta egentligen? Jag kanske ska bli rädd för att han blir varulv också?

Jag googlade lite och såg att många forskare faktiskt anser att det ligger något i hur fullmåne påverkar oss, och att det är många som sover dåligt vid fullmåne. Även "den andra mammans dotters läkare" (samma som Amirs läkare) bekräftade faktiskt att det inte bara var tokigheter, utan att hon hade hört liknande vid många tillfällen.

Hm. Jag vet inte jag. Jag tänker ofta "äsch så tramsigt!" när jag hör denna typ av "skrock", och speciellt när jag har en otroligt skrockfull karl här hemma som kommer dragandes med sina uråldriga myter från den indiska landsbygden, så har jag blivit väldigt anti det mesta som inte är vetenskapligt bevisat. Använd hjärnan liksom.

Men ibland är det skönt att ha en syndabock och en förklaring till konstiga mysterium och det här kunde ju vara något.

Vad tror ni, skrattar ni bara åt sånt här och tycker att jag är dum i huvudet nu om jag tror på detta?

buhu...

Det var en gång en herre med mustasch...

2009-11-24T09:25:00.007+01:00

Jag snubblade in på en tråd på Familjeliv. Åh herregud, jag hade ju lovat mig själv att sluta läsa trådar där, och jag tyckte det gick bra, men vissa trådar kan jag inte låta bli. Jag har nu inte sagt ett ord i denna tråd. Jag bara gapar. Jag blir liksom mållös, jag vet inte vad jag ska säga.

Jag har inte läst hela tråden men det känns liksom som att det inte behövs. Vissa ord, vissa uttryck säger allt.

Någon tycker att det finns en fara med att "glorifiera" utvecklingsstörningar på det sätt som det tydligen görs nu för tiden. Att föräldrar som behåller sina sjuka barn efter en fosterdiagnostik inte har någon aning om vad de ger sig in i. Att många föräldrar säkert ångrar sina val men kan inte säga det. Att barnens liv är så eländiga att de inte är värda att leva, och att föräldrarna inte får göra något annat än att sitta i hemmet med sitt blöjbärande vuxna barn. Och att barnet troligtvis hellre skulle önska att det aldrig blivit fött.

Och så länkas det till min blogg. Och nämner min blogg, mitt liv och min son, som ett exempel på hur svårt livet kan vara med ett handikappat barn. Ett exempel på en situation där man hellre kanske skulle önskat att barnet aldrig fötts.

Jag vet inte om det är det som är tanken, men jag tar det så, när min blogg nämns i ett sådant sammanhang.

Okej. Jag vet att mitt liv är svårt, jag vet att min son har det svårt. Jag vet att ingen skulle vilja ha mitt liv om man fick välja. Men jag skiter i det, jag skiter i vad ni önskar, det är ju mitt liv. Och jag vet att jag aldrig skulle vilja leva ett annat liv, jag vet att jag aldrig skulle vilja ha någon annan istället för Amir. Om Amir inte vore autistisk, då skulle han inte vara Amir.

Vissa dagar då saker är svårare än vanligt, och då man märker att Amir själv har det jobbigt på grund av sitt funktionshinder, då kan jag önska att jag hade makten att hela honom, göra honom frisk. För att jag inte vill att han ska ha denna frustration. Men samtidigt så vet jag, att Amir tar livet som det är och att han är en glad och nöjd kille som hela tiden är energisk och lever för stunden. Han tar vara på och älskar de små sakerna som gör livet värt att leva. Han hittar små glädjeämnen och värdesätter saker som vi vuxna inte förstår. Vi som tror att livet handlar om att kunna sitta och tjata om ytliga saker med en kompis på ett café, om att skaffa barn, gifta sig och få ett bra jobb. Sådana saker värdesätter inte Amir. Han värdesätter det som är vackert, fascinerande och estetiskt. Och med det så lever han livet så som alla borde göra.

Jag glorifierar inte några funktionshinder. Jag glorifierar barn. Mitt barn. Hans personlighet. Autism är skit, men Amir är inte skit.

Jag blir ledsen när jag läser sådant som jag läser i tråden, just för att det får mig att tänka, att människor som läser min blogg kanske blir skrämda. De kanske väljer att göra fosterdiagnostik, "för man vill ju inte ha ett sånt liv som hon". Jag vet att man inte kan se autism vid denna sorts diagnostik (tack och lov för det), men man kan se DS och andra funktionshinder som vid många fall är liknande autism. Folk som läser min blogg kanske tänker "herregud vi kanske ska vänta med att skaffa barn för tänk om vi får ett handikappat barn och det skulle vi ju aldrig orka just nu".

Det är ju inte det jag vill. Jag skulle gärna vilja att de som läser istället tänker att om jag fick ett sådant barn och ett sådant liv, så vet jag att man klarar sig, då vet jag att det inte är så farligt.

Jag ljuger såklart, om jag säger att livet med ett funktionshindrat barn är en dans på rosor. Och jag vet att jag klagar väldigt mycket i bloggen (det är ju liksom då som jag får inspiration till att skriva, av någon anledning är det inte lika spännande att skriva när det händer bra saker). Det är en enorm skillnad mot att ha ett normalstört barn, det förstår ju alla. Men samtidigt så är det verkligen inte så att man inte orkar, att man går under eller hamnar på psyket eller tar livet av sig. Det är inte så att man sitter och gråter varje dag. Det är inte så att man aldrig ser några ljusningar eller glädjeämnen, det är inte så att man inte kan skratta med och åt sitt barn. Det är inte så att man bara sitter och pratar i telefon med myndigheter hela dagarna och aldrig hinner prata med en vän eller jobba mer än halvtid. Inte om ni frågar mig.

Jag tycker detta liv är fantastiskt. Man lär sig så mycket, man förstår så mycket, man vidgar sitt perspektiv och inser saker som man aldrig skulle insett annars. Man blir en smartare, starkare och mer sympatisk människa. Man blir mer tacksam för livet och man har något att kämpa för som inte många andra har.

Man får simma fortare för att lyckas hålla sig ovanför vattenytan, men när man väl håller sig vid vattenytan så är vågorna så mycket vackrare och speglar så många fler färger i solljuset.

Jag tycker helt enkelt att de personer som tycker att man ska göra abort efter fosterdiagnositik, och på så vis välja ut de barn som är värda att leva och inte, de är elitister, darwinister och snudd på nazister. Vi kan inte leka Gud och bestämma vem som har rätt att leva och inte. Vi kan inte på förhand bestämma vem som kommer att ha ett härligt, värdigt liv och inte. Det är omöjligt. Det finns så många personer med Downs Syndrom som älskar sina liv, och det finns så många föräldrar som aldrig skulle vilja leva ett annat liv. Samtidigt som det finns normalstörda människor som skär sig i armarna och tar självmord, för att de inte tycker att livet är meningsfullt. Hur kan vi veta hur det kommer bli? Hur kan vi ha makten att döma om andras livskvalité?

Framför allt så går det inte att bortse från att det finns så mycket att göra idag, för att personer med funktionshinder ska kunna leva bättre och lättare. När det gäller autism, så vet jag oändligt många människor som i sina vuxna år berättar om hur det var "när de hade autism". Downisar kan få eget jobb och egen bostad. De kan ju för fan spela i Ica-reklam.

Ingenting är omöjligt, och det är därför som jag tycker det är bisarrt och trångsynt att döma om andra människors liv på förhand. Hoppet är det sista som överger en.

Har ni tid, ta en titt på det här:

Och kom inte och säg att livet som funktionshindrad är meningslöst.

lilla jag har gjort nåt bra

2009-11-23T19:06:00.005+01:00

Jahaja. Så nu går 100 000 människor omkring och tror att jag gråter varje dag och att jag dessutom knarkar.

Det första är visserligen inte helt fel (kan lätt bli så ibland), men det andra sysslar jag inte med faktiskt. Dock ser det ut så på bilden i tidningen. Det ser ut som att jag är hög, och tillsammans ser vi ut som sju sorger och åtta bedrövelser. Min första reaktion när jag såg artikeln: "neeeeeej vad har jag gjooooooort!"

Men det kunde man ju fatta att de skulle välja en bild där vi ser dystra ut. Man kan ju inte beklaga sig i tidningen och samtidigt smajla upp sig liksom. Hur som helst så läste jag sedan artikeln, och på samma gång så tänkte jag att det är väl ändå skit samma hur man ser ut, när jag faktiskt har åstadkommit något så bra.

För artikeln var väldigt bra, tycker jag. Förutom att journalisten hade avslöjat att jag grät när jag kom hem från vårdcentralen. Jag förstår inte vad det skulle vara bra för. Känslan kanske.

Allt det viktiga kom med, så det var ju toppen. Bemötandet inom sjukvården, oförståelsen hos allmänheten, förtvivlan över att osynliga funktionshinder inte respekteras. Men det allra bästa var, att under "vår" artikel så fanns ytterligare en liten artikel som berättade att de nu har ändrat på vacinnationsrutinerna, och från och med nu så ska de 400 autistiska och utvecklingsstörda barn som bor här, få vaccinera sig på habiliteringen i lugn och ro. Jag blir så rörd. Det var precis det jag hoppades på. En ändring.

Om tio personer läser artikeln, och börjar fundera lite över dessa funktionshinder som finns men inte syns, då är jag nöjd. Om hundra personer börjar fundera så är jag mer än nöjd. Men om det dessutom görs åtgärder, då kan jag inte beskriva hur nöjd jag blir.

Då får folk gärna tro att jag knarkar.

Ni får en bild, varsågoda

2009-11-23T12:07:00.004+01:00

Det är ju inte så ofta.

Jag tycker bara att Elias är så cool. På H&M så skulle han absolut ha den här "skinn"jackan. Sen vandrade han iväg till stället med smycken och botaniserade, och där hittade han Hello Kitty-halsband och ett Disney-prinsessarmband som han inte kunde slita sig ifrån (han sov med dem på också). Och jag är liksom bara sån, att när han vill ha en massa såna där grejer som jag annars kräks över (disneyprinsesstjafs alltså), då får han det helt enkelt. Det är sådant som kallas att ge ens barn 100 möjligheter istället för två.

Tror ni han blir bög?

Vi är tydligen med i tidningen idag. Jag har inte kollat ännu. Men de var väldigt exalterade på Amirs dagis, så jag måste sticka och köpa tidningen så fort jag kan. Om jag vågar gå ut. Inser helt plötsligt att typ 100 000 pers har sett min nuna och läst om mig idag. Hjälp.

men sedär

2009-11-20T11:06:00.004+01:00

En mycket mänsklig kvinna på bvc svarade att det var klart att Amir kunde få sitt vaccin där, på en bokad tid. Det var inget som de vanligen gjorde, men ett undantag hit och dit spelar ingen roll.

Tack. Tack tack tack. Tack så jättemycket. Min helg är räddad. Så även mitt blodtryck. Synd att inte personalen på vc kunde ge mig det tipset, då hade jag besparat mig detta. Men nu ska jag inte tjura längre. Nu behöver vi ju inte få en son i respirator.

Frågan är nu bara vad jag ska göra med journalisten som kommer hit om en stund. Falskt alarm liksom.

Jo, det finns en gräns vet ni.

2009-11-20T10:18:00.007+01:00

Ända sen jag var liten så har jag varit en mes. Jag har försökt att spela att jag är den där förbaskat envisa människan som vet vad hon vill. Hon som inte är tyst om hon tycker något är fel. Men det är bara en fasad. Eller så är det något som bara utspelas inne i hemmet. För när jag lämnar hemmet så sätter jag på mig en trevlighetsmask.

Den där trevlighetsmasken har irriterat mig i flera, flera år. Jag har inte kunnat hjälpa att den sitter där. Det är en mask som gör så att jag tar all skit jag kan få. Jag håller med om saker som jag inte vill hålla med om. Jag nickar och ler och säger javisst precis. Trots att jag inom mig skulle vilja puckla hårt på någon.

Jag tror helt enkelt att jag är under alla andra i hierarkin. Det är någon sjuk, fix idé som jag har, som omedvetet styr mig. För självklart går jag ju inte runt och tänker att jag är sämre än alla andra. Det är bara något som påverkar mig innerst inne, och som påverkar allt jag säger och gör. Jag har på något vis fått inpräntat i min skalle att jag ska anpassa mig efter den stora massan. Jag ska lyda andras regler. Jag ska vara trevlig och artig. Jag ska hålla med och hålla om. Vad jag själv tycker och tänker är inte viktigt i det hela. Vad jag tycker och vad jag egentligen skulle vilja säga, det ska jag hålla tyst om, för det räknas inte. Vad jag känner räknas inte om man jämför med de andra, de som jag ska vara artig inför och hålla sams med. De som är högre stående än mig. Det funkar så i hierarkin.

Helt sjukt är det. Och en av mina poänger med att gå till terapeut är att ta bort denna sjuka inställning som jag omedvetet besitter. Försöka få mig själv att förstå att jag är människa precis som alla andra, och vad jag tycker, det räknas också, och är precis lika viktigt som vad de andra tycker. Och ibland måste man helt enkelt ta bort den där trevlighetsmasken för annars blir man en dörrmatta.

Jag trodde inte det gick så bra med den saken. Men helt plötsligt har jag förstått att det finns en gräns för hur mycket skit man kan ta. Man kan ta skit hela livet, och till slut så blir det droppen som får bägaren att rinna över. Det kan vara en liten sak, som egentligen kanske är ganska lätt att ordna, som egentligen skulle kunna vara överspelad på en halvtimme. En liten sak som ett vaccin.

Men istället blir det droppen. Det blir en principsak. En principsak som pushas upp av hela mitt liv, av hela den innersta ilska som jag har samlat på mig under alla år. En principsak som egentligen inte bara handlar om vaccin, utan om inställning, bemötande, värderingar. Om omedveten hierarki.

Det handlar inte bara om att jag vill att folk ska få upp ögonen för osynliga funktionshinder. Det handlar inte bara om att jag vill att vi ska bemötas med bara några gram förståelse. Det handlar också om att jag inte pallar att ta mer skit, jag ska sätta ner foten, jag ska säga stopp, jag ska visa att jag också kan säga ifrån. Vad jag vill räknas också. Vad vi vill, vi som inte är som alla andra, det räknas också.

Jag kände igår när jag kom hem hur jag kokade mer än vad jag någonsin gjort, jag hade reagerat så kraftigt på en sak som jag inte trodde jag skulle reagera så kraftigt på. Jag kunde inte äta, samtidigt som jag var jättehungrig, jag kunde inte sova, jag spydde till och med, jag bara fortsatte att koka, mitt hjärta bultade så det syntes lång väg. Jag är fortfarande snurrig i huvudet och alldeles skakig. Det är uppenbart att det var droppen, att det var nog nu.

Jag vet att somliga kanske tänker "men herregud kvinna, lugna ner dig och rätta dig till din plats i ledet, det är väl inte så farligt". Jag tänker inte göra det. Jag har ingen plats i ledet längre. Jag är trött på att stå i ledet. Jag är förbannat trött på att stå där och behaga, flina och buga mig. Jag tänker inte gå tillbaka till ledet förrän jag har visat folk att man inte kan trampa på oss hur länge som helst. Ledet is not för oss anymore.

Om jag inte hade gjort det nu så hade jag gjort det i morgon eller om en månad. Motgångar får jag hela tiden. Speciellt när det handlar om Amir. Att det råkade bli om en jävla grisspruta, det var en slump. Tidigare när jag har hött med näven och sagt att nu ska jag minsann och nu jävlar och nu är det nog, då har det bara varit tomma ord från någon som försökt verka tuff. Ni har ingen aning om hur mycket myndigheter och vårdpersonal trampar på mig, och därmed får snålskjuts till att behandla andra föräldrar till funktionshindrade likadant, bara för att jag har uppfostrats till att vara aaaartig. Men nu är det slut på det. Nu ska jag göra skillnad. För mig själv, och för alla andra funktionshindrade barn och deras föräldrar där ute.

Min terapeut skulle vara så stolt över mig.

Vem skulle komma på idén att bygga ett sjukhus med en massa trappor och ingen hiss?

2009-11-19T19:02:00.010+01:00

"Alla lokaler är tillgänglighetsanpassade så att alla oavsett funktionshinder kan komma in och få sin vaccination."

Så står det på Sörmlands landstings hemsida, angående svinisvaccineringen. Så omtänksamt, eller hur? Om det inte vore så att dessa bortser från ungefär hälften av alla funktionshinder som finns, det vill säga de osynliga.

Det är likadant här hos oss i Jönköpings läns landsting. Jag har precis kommit hem från vår vaccinationsmottagning och fått veta att om det inte händer ett mirakel så kommer inte Amir få sitt vaccin. Anledning; det går inte att anpassa mottagningen för personer med till exempel autism.

Jag har länge fasat för att det här med vaccinationen kommer att bli jobbigt för Amir. Sprutan i sig, de eventuella biverkningarna, hela situationen med läkarbesök hatar han. Plussa då på att stå och köa tillsammans med ett hundratal okända människor, kanske i flera timmar. Det är helt enkelt packat och klart för ångest, panikattacker och en sömnlös natt på det. Låter det rimligt? Nej. Man utsätter inte honom för det, inte en chans.

Men han måste ju få vaccin! Han tillhör ju en riskgrupp med sin astma (dock hade han "för lite" astma för att klassas till den risk-riskgrupp som skulle få sina vaccin först av alla). Han kommer få ligga med konstgjord lunga om han får svininfluensan. Så jag tänkte, med min vanliga blåögdhet, att jag kunde ringa till vårdcentralen och låta snäll och trevlig och fråga om man kan få boka tid till vaccineringen. Jag trodde på allvar att det skulle gå. Jag trodde att sjukvårdspersonal skulle ha kunskap och förståelse för funktionshinder, och ordna lösningar så att alla som vill ska kunna få sina vaccin.

Trots det så blev jag inte förvånad när jag nästan fick ett skratt till svar. Det är ju faktiskt inte första gången ändå, som man blir bemött med denna enorma oförståelse och trångsynhet, från allmänheten och även från vårdpersonal. Jaja, boka tid kanske var att ta i? Jag frågade därför om vi inte kunde få gå före i kön då. Det får man ju på Liseberg och Borås zoo. Till exempel. Men även där fick jag nästan ett skratt till svar. "Vad skulle de andra tycka om den saken?" var den viktiga frågeställningen.

Ja, vad skulle de andra tycka? Förmodligen så hade väl många rynkat på ögonbrynen och blivit lite sura, men förhoppningsvis så hade många förstått att det var nåt speciellt med just oss. Ingen, ingen, ingen hade rynkat på sina ögonbryn om någon i rullstol med tillhörande assistent rullade före. Det här är samma sak. Precis samma sak.

Istället sa personen i andra änden av telefonlinjen att vi skulle vänta med att gå till vaccinationsmottagningen i allra sista stund. Sista dagen, sista halvtimmen. Kön skulle vara minimerad och det skulle vara stor chans att vi skulle få våra vaccin utan att behöva köa och utsätta pojken för ångest.

Sagt och gjort. Idag har vi förberett hela dagen för den stora sprutan. Hela kvällen skulle ju vändas upp och ner, mitt i läggningsrutinerna skulle vi gå iväg till doktorn, av alla ställen. Jag tror inte att så många förstår vad det innebär för ett autistiskt barn att ändra så mycket på sina invanda rutiner. Det innebär kaos i helvetet, kan jag ju tala om.

Just när vi skulle ta på ytterkläderna så kom jag på den fantastiska idén att springa bort till mottagningen och kolla läget. För tänk om det var kö där trots allt, och vi måste vända hem igen. Det var smart gjort av mig. Vid den tidpunkt, då risken för kö skulle vara minimal, befann sig minst 150 personer på plats och luktade svett. Ungar skrek och tjuriga tonårskillar muttrade. Jag vinkade på nån slags funktionär och frågade honom hur lång kön var. Han svarade en timme. Och vaccinet skulle vara slut om en halvtimme.

Vad innebär nu detta? Det innebär, att så här kommer det se ut varje dag som mottagningen är öppen. Det finns inte en chans att det är mindre kö någon annanstans, eftersom vi tillhör den vårdcentral som har minst upptagningsområde. Det innebär att hur vi än vänder och vrider på det, så måste vi stå och köa med Amir i två timmar för att han ska få ett vaccin.

Och det innebär i princip att han inte kommer få något vaccin över huvud taget. Om vi inte får boka en tid. Om de inte kan låta oss gå före. Men tydligen så är det så fruktansvärt svårt för dem att göra sådana undantag.

Hade det låtit likadant om det handlade om ett annat funktionshinder? Hade det låtit likadant om en mamma till ett rullstolsbundet barn hade ringt och sagt att det behövdes en ramp in till mottagningen? Nej, för det är en självklarhet. Anpassning blir allt mer ofta en självklarhet, men bara för de funktionshinder som syns. Ändring på rutiner inom sjukvården är en självklarhet för de som behöver på grund av sina svårigheter. Det brukar alltid gå att lösas. Men jag har ytterst sällan varit med om att det går att lösa för personer med dessa osynliga funktionshinder.

Varför får vi inte ta del av anpassningen? Varför får vi inte samma förståelse som personer med synliga handikapp och sjukdomar får? Varför är det så svårt att göra ett litet undantag för ett litet barn som behöver vaccinet mer än många andra barn, men inte klarar av att gå dit?

Varför, varför, varför saknas denna förståelse och kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder, fortfarande, och inom vården av alla ställen?

Och vad ska jag göra åt det? Vad ska jag göra för att Amir ska kunna få sitt vaccin utan att få en panikångestattack på köpet?

Jag blir så himla trött nu. Jag tror inte att jag har varit argare i hela mitt liv. Och nu, nu är jag inte snäll längre.

Förlåt mig.

2009-11-16T11:08:00.006+01:00

Jag vet, man gör inte så. Om man tänker att man ska ha en lång bloggpaus så kanske man ska säga till innan. Eller man kanske ska ropa till lite emellanåt och säga att man lever, så att folk inte tror att man är död. Eller så att folk inte tror att något har hänt.

Tro mig, ingenting har hänt. Inte ett skit. Det är inte alls spännande. Det enda är att jag kom på hur mycket tid man kunde få över till annat, om man inte bloggade. Om man inte varje dag bara levde för att blogga, eller läsa och kommentera andras bloggar. Herregud va mycket tid man får över då. Har ni testat det? Annars kanske ni skulle göra det. Ni skulle bli förvånade över hur mycket tid som finns.

Sen har jag tänkt på det här, och det är ju faktiskt så att ett av mina största intressen är att skriva. Att skriva, läsa, och diskutera. Så jag vill ju inte påstå att det är trams att ha som en typ av intresse att vara delaktig i bloggvärlden. För bloggvärlden är ju faktiskt ett nytt media, och det kan ju vara lika allmänbildande att läsa och skriva bloggar som att kolla på nyheterna. Eh, ja, just det, det är faktiskt så, även om det låter lite konstigt kanske.

Och då tänker jag att det är väl inget fel i att ägna lite tid åt det. Det är bra för hjärnan att läsa och skriva. Man blir klok och man blir allvetande (typ) och man kan sortera sina tankar. Den enda frågan är; tycker jag att det är okej att hela jävla världen kan få del i mitt liv? Tycker jag att det är okej att kleti och pleti kommer in här och läser och kollar på bilder?

När jag startade bloggen så trodde jag att typ moster och brorsan skulle läsa på sin höjd, eller en och annan kompis som bor långt borta. Då tänkte jag att det är väl ingen fara i att slänga ut namn på hela familjen, och krydda med lite foton. För jag trodde inte att internet var så stort. Jag hör ju hur dumt det låter.

Men internet var ganska stort, och helt plötsligt så kan man mötas av nån på sjukhuset som ba´"åhhh hej jag har ju läst din blogg, va kul att träffas!" och så står man där som ett frågetecken. Eller så märker man på dagis att en annan mamma glor otroligt mycket på en och flinar lite igenkännande. Sen listar man ut att den där mamman vet allting om mig och mitt liv, trots att jag inte ens vet hennes namn.

Jag vet att det låter som att jag försöker få det att låta som att jag är kändis. Så är dock inte fallet. Det är inte jättemånga som läser min blogg. Men det är tillräckligt många för att jag ska tycka att det är lite obehagligt emellanåt.

"Jamen lås den då och bjud bara in de du litar på!" säger ni då. Ja, det är ju en idé. Om det inte vore så att jag är en person med dålig självkänsla som älskar att pussa och krama lite på mitt ego när jag väl får chansen. När en ny person hittar hit och säger saker som "åh hur kan jag ha missat denna blogg!" eller när The Critics rekommenderar mig, då spinner jag som en kattunge. Jag tycker det är mycket trevligt. Klart att man tycker det är trevligt! Man skriver väl inte en bok och skickar in till förlag om man inte tycker att det är roligt när den blir kritikerrosad. Dumheter. Och detta är faktiskt ganska viktigt för mig. Och när jag får dumma kommentarer så blir jag så förkrossad så jag raderar dem och muttrar trotsigt att majoriteten tycker faktiskt att jag är bra, sådeså.

Vad ska man göra då? Jag vet inte. Jag har så mycket att dela med mig av egentligen. Jag älskar faktiskt att dela med mig av mitt liv till er. Jag gillar att skriva ner det. Vilket bjäfs det än må vara. Och jag älskar att prata med er, och höra era erfarenheter och kloka råd. Och ni är så snälla, alla ni som läser. Men den där spärren som hindrar mig när jag väl ska börja skriva, den går liksom inte att komma ifrån. Och det går inte att komma ifrån att jag tycker det känns himla skönt att slippa det dåliga samvetet som jag alltid får när jag sitter för mycket vid datorn och umgås för lite med barnen.

Och det går inte att komma ifrån att jag är en lugnare, mindre stressad, mer harmonisk, trevligare och gladare människa sedan jag fick ett projekt mindre i livet. Jag har så himla mycket tid till alla de där grejerna som jag tidigare kände att jag inte hinner med. Femtontusen telefonsamtal till diverse människor. Pecs-träning. Pluggande, mitt pluggande! Det går som på räls, eftersom jag endast koncentrerar mig på det. Eller bara att sitta ner i soffan och läsa en bok, medans datorn ligger avstängd inne i ett skåp. Den känslan är faktiskt ganska skön.

Som vanligt ingen poäng dårå. Men som sagt, lever gör jag. Och jag mår bra, tackar som frågar. Jag mår faktiskt otroligt bra. Nu när ni ändå frågar så kan jag ju svara på det, då kan jag ju tänka efter. Jodå. Jag tror att mitt magont har försvunnit någonstans. Kanske tappade jag det på vägen hem från terapeuten. Mina stresseksem också. De försvann också någonstans där mitt i alltihop när Amir började kommunicera. Och tröttheten, den har jag inte känt på ett tag heller. Jag tror att sist jag kände av den var när Maria fortfarande var typ undernärd. Det är hon ju inte längre. Hon äter ju som en häst nu.

Det finns mycket att klaga över, men samtidigt ganska mycket att vara otroligt nöjd över. Och när man är sådär mellanmjölk som man blir då, då kan man ju undra vad en blogg ska vara bra för. Egentligen.

...

2009-09-28T08:22:00.002+02:00

Jo, jag lever. Men jag prioriterar lite annat just nu. Och ork har jag förresten inte heller. Men jag tackar er ändå för att ni tålmodigt tittar in varje dag. Det känns trevligt.

allvarliga saker.

2009-09-20T11:30:00.002+02:00

Ni som har läst den här bloggen vet hur förbannat jobbigt och kämpigt jag och min familj kan ha det ibland. Ni vet att jag ibland känner att jag vill lämna bort mitt barn, ni vet att jag ibland känner att jag helst av allt skulle vilja sjunka under marken och försvinna. Eftersom det ofta är så att allting är skit, eftersom jag haft så otroligt mycket motgångar, eftersom käftsmällarna aldrig verkar ta slut.

Jag fejkar det inte, vartenda ord jag skriver är sant och helt ärligt. Det är inte så att jag sitter och tänker att jag måste få ihop en snyfthistoria, vad jag skriver kommer direkt inifrån. Jag hatar läget helt enkelt och jag hymlar inte med det. Jag älskar mitt barn, jag älskar min familj, men jag hatar det läget som folk säger att man måste "gilla".

Men vad som än händer, och vart det än vänder (inte meningen att rimma där), så är jag ändå otroligt nöjd och glad över mig själv och över livet. På ett sätt har jag det ändå så otroligt bra. På ett sätt så är jag ändå otroligt lyckligt lottad. På ett sätt så skulle jag aldrig någonsin vilja ha det annorlunda.

Och jag kan inte låta bli att tänka, att jag har tur, jag har otrolig tur, för jag har alla mina älskade i livet. De finns hos mig. Somliga mister sina barn och sina makar. Människor dör ifrån oss. En dag kommer mina älskade också dö. Men än så länge lever de.

Jag har mist min mamma alldeles för tidigt, och det var det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag kan inte med ord beskriva den fruktansvärda jävla smärtan som det har inneburit, och som det fortfarande innebär, fem år senare, när en del kanske tycker att man borde ha glömt (!!!).

Då är det ändå "bara" min mamma. Jag vet något som vore ännu värre; att mista sitt barn. Jag orkar och kan inte ens tänka tanken. Men jag vet att det händer. Jag vet att det finns föräldrar vars barn får obotliga sjukdomar och en dag kommer att dö ifrån dem. Och jag vet att jag ska vara förbannat lycklig för att Amir (och även de andra barnen) är helt frisk och inte visar något som helst tecken på att han inte skulle kunna leva tills han är 90 år.

Då kan man tänka, att han får ha vilket handikapp som helst, jag får ha det hur svårt och kämpigt som helst, huvudsaken är att han lever. Är det en egoistisk tanke? Det finns många föräldrar till funktionshindrade barn som tänker i princip samma sak. Vissa föräldrars barn kunde ha dött vid förlossningen, men överlevde, fast med handikapp. Jag vet att dessa föräldrar i slutändan endast är otroligt glada för att barnen är vid liv. Oavsett handikappet som det inneburit.

Vi ska vara så jävla glada att vi har de vi älskar vid liv, och att vi vet att de har goda chanser att förbli vid liv, tills de går bort av naturliga orsaker. Och vi ska ta vara på det. Vi måste ta vara på det i varje sekund, inte bara vi med funktionshindrade barn, utan även ni andra, med helt "normala" barn. Det gäller förresten inte bara barnen. Det gäller alla i ens närhet; föräldrar, syskon, vänner. Visa alltid dem du älskar att du älskar dem, för en dag kommer det vara försent!

Som vanligt babblar jag på en massa utan att någonsin komma till poängen. Poängen var en blogg som jag gråtit så mycket över, och som jag tycker är den mest rörande på hela internet. Jag har länkat till den förut, och nu när jag såg att skribenten är med i en "tävling" (hur kan man egentligen "tävla" om något sådant??? herregud.) om vem som är årets hjältemamma, så kände jag att jag måste skriva ett inlägg och uppmana till röster på henne. Det handlar om Sofie, vars son dog i cancer, endast 1 år och 7 månader gammal. Här är hennes blogg, här kan du rösta.

Jag vet inte med er andra, men för mig känns det som en självklarhet. Det finns många människor, mammor, och pappor, som man kanske känner stor beundran inför, men när det gäller en mamma som mist sitt barn på ett alldeles jättehemskt vis, då känner jag lite extra.

Nu ska jag krama på mina barn lite, speciellt på Elias, som fyller 3 år just idag.

Fördomar har vi allihopa, allihopa, allihopa

2009-09-19T09:45:00.004+02:00

Jag med. Ni som är pk-känsliga bör inte läsa här.

Ibland läser jag tillbaka i min egen blogg och tänker att jag är lite fånig emellanåt, det känns som att jag försöker göra ett sken av att jag är någon slags Jesus-wannabee som älskar alla och aldrig tänker något ont om någon, och så kommer jag med mina moralkakor och åååååååsikter och tycker typ att alla andra människor är fruktansvärda egoister som jag måste omvända till det mildare slaget. Det är inte sant. Det är tydligen bara lite min image. Nog vill jag vara sådan alltid, men jag är ju faktiskt bara en vanlig människa som alla andra. Och människan felar. Och människan är ond. Och människan tänker onda tankar. Och människan tänker inte alltid så jäkla logiskt, eller smart heller för den delen.

De som säger att de inte har några fördomar ljuger. Alla har fördomar. Och jag tycker det är värre med de som förnekar dem, än de som erkänner dem och jobbar med dem. Nu när jag läste det här inlägget av Lady Dahmer, så tänkte jag att jag faktiskt skulle bekänna mina synder lite.

Så här hemsk är jag... innerst inne (och det är bedrövligt långt, så orkar ni inte läsa, skit i det, men jag känner att jag vill vara lite ärlig och öppna upp mig):

Jag har fördomar emot somalier. Jag "vet" att alla är könsstympade, att kvinnorna föder minst tio barn och är hemma hela dagarna och att männen förtrycker dem. Och jag "vet" att de gör allt för att bibehålla den störda kulturen här i Sverige. Detta "vet" jag eftersom det går många somalier på min sons förskola, och deras mammor ser ut som levande lik med flipflops mitt i vintern, medans ungarna är stökiga. Somaliska föräldrar vet inte vad barnuppfostran är. Medans ungarna ränner omkring och vandaliserar så lagar mammorna mat och skvallrar med varandra och papporna sitter och bearbetar krigstrauman och pratar politik. De stökiga ungarna kommer sedan att växa upp till kriminella män repsektive förtryckta kvinnor vars uppgift bara är att föda barn.

Jag har också fördomar emot white trash, och tydligen enligt andra så är jag själv mindre intelligent eftersom jag använder det uttrycket. Hur som helst så kommer här en lektion i vad som är WT, och vad som får mig att rynka lite på näsan utan att känna människorna i fråga:

Svenska white trash är samma sak som socialgrupp 3. Personer som går på socialbidrag (frivilligt) eller är arbetslösa (frivilligt) och gillar det. De är lata, korkade och oförskämda. Det finns väl väldigt många "regler" om vad som är wt men huvudsaken är att det är underklass, svensk underklass, vi pratar inte invandrare här alltså, utan svenskar eller möjligtvis finnar som är ganska fattiga, men gillar det.

Jag brukar tänka att en wt kvinna har fyra barn med olika män, hon är ensamstående eller så jobbar gubben som lastbilschaffis eller nåt och är mycket sällan hemma. Hennes barn är ouppfostrade och osnutna och springer runt på gården och härjar utan att hon bryr sig ett skit vad de gör. Hon sitter på balkongen och röker i morgonrock och pratar högt i mobiltelefonen, oftast saker som "jamen fan alltså jag måste träffa jävla soc sen och de säger ju att jag ska ta det där jobbet men fan jag vill inte ha nåt jävla skitjobb och vem fan ska ta hand om ungarna om jag ska jobba på kvällar och förresten hänger du med ut på fredag, har inga pengar till sprit bara men jag får väl ta ett sms-lån, alla pengar som jag fick i måndags gick ju fan till att betala leffes jävla skulder, jävla karlhelvete han ska inte få doppa när han kommer hem ikväll"

De har blandrashund också, och tacky inredning. Om de är ett par så bråkar de i affären och ställer till scener så alla kan se. De skriker på sina ungar och skiter fullständigt i om folk glor på dem. De är i allmänhet ganska otrevliga, jag skulle vilja säga egentligen att wt är mer ett beteende än en "folkgrupp", men saken är den att sånt där bittert "jävla soc och jävla leffe och jävla skitungar"-prat hör man mycket sällan från arbetarklassen eller överklassen.

Och så har jag även fördomar emot folk med bättre ekonomi. De som har toppjobb, som bara skaffar ett barn som de skämmer bort in i det oändliga och som ser ner på dem som inte planerar lite innan de skaffar barn. De tror att de är bättre än alla andra eftersom de har ekonomi till att ta hand om sitt barn och eftersom de planerat i femton år innan de skaffade ungen. Troligtvis så har ungen förresten också blivit till med ivf eller liknande eftersom de väntat så länge så funkar det inte så bra längre med den saken. Och nu skämmer de som sagt bort sin prinsessa. För det är en prinsessa, alltid en prinsessa, dränkt i rosa. Och mamman är perfektast på hela jorden. Och alla andra, som råkar bli med barn utan planering, och som kanske inte har världens bästa ekonomi, de är i deras ögon ansvarslösa och omogna.

Jag har en fördom emot mammor som pratar finlandssvenska. Jag kom på mig själv med den fördomen häromdagen. Det var en finlandssvensk morsa som för övrigt dessutom såg lite trashig ut, och hon skrek i högan sky på sitt barn, och det var inget trevligt skrik. Jag kom på mig själv med att tänka typ "typiskt finlandssvenskor att vara så aggiga och skrikiga" och nånstans inom mig så muttrade jag också att hon var wt. Och då mindes jag den där bloggen som Expressen länkade till i serien om fattiga barn, hon i "Offer? Jag? Vad snackar du om?" och jag kom att tänka på att hon har ett finskt namn och känns lite wt och då fick jag vatten på min kvarn. Lite knas eftersom jag själv är halv-finlandssvensk.

Rent allmänt så har jag faktiskt lite fördomar mot finnar, trots att jag har en halv släkt ifrån Finland och vet att fördomarna inte (alltid) är befogade. Finnar dricker sprit och Lapin Kulta i bastun och täljer på sina armar med kniv. De är barska, högljudda, temperamentsfulla till tusen (finsk sisu), de har rå humor och verkar alltid lite halvsura trots att de inte är det. Om några finnar sitter och pratar så kan man tro att de ska ryka ihop i slagsmål när som helst, men sen helt plötsligt kommer det ett asgarv. Om man frågar "vad bråkar ni om?" så svarar de; "vi bråkar inte, vi diskuterar!". Det är inte utan att man känner sig lite mesig när man är i finnars sällskap.

Jag har till och med fördomar mot muslimer även fast jag är gift med en. Inte lika många som tidigare, men jag har emellanåt lätt att tänka en och annan negativ tanke när jag hör att någon är muslim. Tankarna går ju faktiskt direkt till kvinnoförtryck och extremism. Jag vet inte riktigt vad man kan göra åt det. Tror att det är medias fel.

Jag har fördomar emot "ungkarlar", killar i åldern 19-30 som är singlar, bor i halvinredda unkna lägenheter med persiennerna neddragna och endast har nån enstaka panelgardin som de fått av morsan. De har glasbord och fuskskinnsoffa från Jysk. Och de sitter uppe på nätterna och dummar sig på Flashback och "mekar" med datorn och på dagen sover de. Och de dricker litervis med Jolt cola och med detta får de äcklig hy med massa finnar, rufsig "frisyr" och luktar svett blandat med Axe Africa. De har tribaltatuering och förverkligar sig själva genom att mobba andra på internet. Om de jobbar med nåt är ju en bra fråga, antagligen får de pengar av morsan. Jag känner igen dessa människor när jag är inne på Elgiganten eller PC-City, då står de vid datorgrejerna och ser ut som de nyss klivit upp ur sängen och pratar nördspråk med en försäljare. Och jag blir äcklad.

Vuxna som super sig fulla... Och då menar jag fulla på riktigt, typ 40åringar som skriker "nu super vi brudar, kom igen, wohoooo!" och sveper en bib rödvin. Uärk. De har missat fylleperioden på gymnasiet och måste ta den nu, alternativt så är de bara omogna och patetiska och tror att de är unga för evigt och inser inte att de beter sig som förvuxna fjortisar. Så fort jag ser ett gäng 40+ are på en uteservering som sitter och gapar så haglar fördomarna i mitt inre. Och så tycker jag att jag är lite bättre än dem och tänker att jag verkligen inte ska skämma ut mig på det sättet när jag är i den åldern.

Ateister tror att de är smartare och förnuftigare än troende (oavsett religion). Eftersom de grundar sina åsikter på veeeeeetenskapen (som aldrig haft fel) så tycker de att alla som har någon form av tro är blåsta som tror på sagor. De är enkelspåriga, inskränkta och ser sig själva som allvetande. De har ett fattigt känsloliv och brist på inlevelseförmåga och fantasi.

Religiösa däremot, frikyrkliga framför allt, ser det som deras livsuppgift att missionera, frälsa alla och tycker synd om de som inte har någon tro. Så fort något dåligt händer så ber de och hoppas på det bästa istället för att göra något konkret åt saken.

Kvinnor som planerar sin framtida förlossning in i minsta detalj har ett extremt kontrollbehov och kommer att få en svårare förlossning än "vanliga" kvinnor. Detta eftersom de blir chockade när de tappar kontrollen och ballar ur och kan inte samarbeta med sin kropp längre. Då upplever de själva också förlossningen som svårare. Dessa kvinnor är oftast 30+, första barnet och välutbildade, oftast har de en lyckad karriär. De är den typen som om de fick välja gärna skulle göra ett planerat snitt så att de inte tappar kontrollen.

När ungen är ute så fortsätter de med sitt kontrollbehov gentemot barnet genom att anamma metoder och manipulera barnet så att det inte får utlopp för sina egna behov. Tex Anna Wahlgren och 5mm. Och de skriver trådar på FL typ "Vad ska jag göööööra, min 2 veckor gamla bebis vaknar två gånger på natten" eller "hur ska jag få min 4 veckor gamla bebis att sluta äta på natten".

Oftast bor dessa kvinnor i en större stad, de har bugaboo-vagn och kallar sin dotter för prinsessa och sin son för prins. Jag har ytterst sällan sett "unga mammor med dålig stavning" ta upp liknande problem.

Jag blir alltid lite neggat inställd till människor som säger att de inte läser böcker. Jag tänker direkt att de är nog inte riktigt smarta i huvudet. Och oftast stämmer det. Man blir smart av att läsa. Det är fakta.

Oj, det var skönt att slänga ut det. Nu kan jag återgå till att vara Jesus-wannabee igen.

/medveten om att jag härmed tappar x antal läsare

så är det.

2009-09-17T20:10:00.004+02:00

Jag bara provar att lägga upp den för att se om den blev suddig eller ej

-------

Ja den blev ju lite suddig men den får ligga kvar eftersom andra vill se. Kunde inte få tag på en tydligare bild.

källa: http://www.butiken.sit.se/produkt/katalog_filer/3665.pdf
vykort av Tommy Hagman

appropå att inte ta NPF på allvar... och skola... och fördomar... i all oändlighet.

2009-09-17T12:15:00.008+02:00

Det blir mycket tjat om det här nu, men ursäkta, jag blir så arg, och det finns en viss risk för att det här inlägget kommer bli väldigt luddigt.

Jag fick en kommentar som tyvärr var anonym;
På vårt BVC har personalen aldrig fått någon utbildning i vad autism är och vad det innebär. Därav kommentarer som att han som är så söt och ler mot mig hela tiden, hur kan han ha autism? För alla autistiska dom är väl precis likadana???? Eller vad? "..."

Håhåhå, don´t get me started... Jag skulle kunna sitta hela dagen och berätta allting som man har fått höra om Amir, om autism, om autister, om hur de "ska" vara. Det är visserligen lite mycket begärt att alla människor, lekmän framför allt, ska veta precis allting om alla funktionshinder och sjukdomar som finns i världen. Men när det gäller vårdpersonal och pedagoger så kanske man ska ha rätt att bli upprörd? Jag tycker också att man har all rätt att bli upprörd när autister alltid och åter alltid framställs på ett visst sätt i media, och därför går folk runt och tror att de vet hur dessa människor beter sig. Jag hatar det. Det är jobbigt.

Som när jag läste en artikel om autistiska barn (högfungerande, måste jag nämna) som tvingades vara med i en skolpjäs! För alla ska vara med! Det var enligt skolpersonalen en självklarhet att alla skulle delta, det var ett gemensamt nöje. Jag tror att de egentligen menade att de inte ville särbehandla de autistiska barnen och "tro" att de inte kunde vara med eftersom de var funktionshindrade, personalen ville ge dem en ärlig chans. Med ett gott syfte. Men vad de absolut inte förstod är att om man tvingar ett autistiskt barn att vara med i sådana arrangemang, så är det samma sak som att be en rullstolsbunden elev att vara med och springa 100 meter! Och mena att de vill ge den rullstolsbundne "en ärlig chans att försöka".

Det är detta som kallas att inte ta neuropsykiatriska funktionshinder på allvar. Bara för att det inte syns, bara för att sitter i hjärnan, bara för att man inte kan veta helt säkert vad som egentligen händer i en sådan hjärna och vad det beror på, bara just därför så är det fritt fram att sprida fördomar och felaktig fakta.

När man inte kan se något, då tror man inte på det. Om man inte kan se att jag har ont i handen, eftersom den inte är gipsad, då kan jag ju lika gärna ljuga om det. Jag kunde ju lika gärna bara säga det, för att vara bekväm. Eller så kunde det vara så att jag verkligen har ont i handen, men det är inte så farligt så att jag behöver medkänsla eller omvårdnad på något särskilt sett. För det kan ju också vara så att den mesta smärtan sitter i min hjärna och är något inbillat.

Det är sådant som får mig livrädd inför tanken att Amir en dag ska börja skolan. På ett sätt så skulle jag vilja att han får gå i en vanlig skola, att han mår så bra så att han kan få den möjligheten. För att det skulle kännas bra för oss alla om han fick vara med i den normala skolan och det normala livet, som alla andra. För att han ska få goda chanser till utveckling, som man kan få i en vanlig skola. Men jag vet också att om han gick i en vanlig skola så skulle han aldrig bli tagen på allvar. Han skulle dels vara det där freaket, och han skulle dels vara tvungen att delta i aktiviteter som ger honom ångest.

Om han får börja på en särskola så blir det förhoppningsvis som ett dukat smörgåsbord endast för honom. Där allting är anpassat för honom, och där han får vara sig själv och må bra. Där ingenting är speciellt konstigt i hans värld. Men särskolor har brister. Amir kanske har en intelligensnivå som sträcker sig över det normala i hans tillstånd (det vet vi inte ännu), och då är det en begränsning för honom att gå i samma klass som tex utvecklingsstörda.

Går han på en särskola så kommer han att vara den som alla tittar snett på eftersom han går på "de efterblivnas skola". Särelev. Särvux. Särgymnasiet. Sär. Han kommer alltid vara den som alla tittar snett på, vart han än hamnar.

Han är så annorlunda och så udda, samtidigt som vissa människor ändå inte kan förstå att han har ett allvarligt funktionshinder, bara för att det inte syns. Ibland får man höra saker som "nämen han har väl ändå inte autism, han sitter ju inte i ett hörn och vaggar hela dagen!" eller "hur kan han vara autistisk, han är ju glad!".

Men ibland är autism det där mystiska funktionshindret som är lite spännande på samma gång. Och då är det nästan lite coolt att Amir är autistisk. För tänk om han är sån där som kan lära sig hela telefonkatalogen utantill, eller kan rabbla alla 763 miljoner siffror i pi, eller kan spela alla Beatles låtar på piano efter att bara ha hört dem en gång och utan att kolla noter. Tänk om han är sådär mystisk, och vet saker som inte vi vet, tänk om han har kontakt med andra sidan, tänk om han är Jesus? Och då helt plötsligt är det lite speciellt att vara mamma till en autist, vilket privilegium liksom. För det är ju allt annat än ett svårt, livslångt och komplicerat funktionshinder som får en att gå under av trötthet och hopplöshet.

Ja mycket ska man höra innan öronen trillar av. Inte blir det bättre utav filmer som Rain Man (men ja det är en bra film, men herregud vilken klyscha), Kod Mercury eller varför inte Pojken i glaskulan.

Som sagt, det går inte att begära att alla ska veta allt. Och jag vet inte ens vart jag vill komma med detta. Bara uttrycka min frustration lite kanske. Frustrationen över vårdpersonal, skolpersonal, grannar, släktingar, kompisar, myndighetsfolk, politiker, regissörer, författare, journalister, företagare... alla.

Här. Gå in här och läs. Och nästa gång du ser ett barn som beter sig lite utöver det vanliga, eller träffar en förälder som just fått veta att hennes barn har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, glöm Rain Man och tänk lite innan du öppnar munnen. Då besparar du många tårar och sömnlösa nätter.

Tack.

logik kallas det.

2009-09-17T10:38:00.000+02:00

Nu har det sprungit hantverkare här i lägenheten sedan årsskiftet och fixat, fixat och fixat. Jag har emellanåt varit förbannad och ringt och tjatat på antingen dessa hantverkare, kommunen eller arbetsterapeuten. För att ingenting går tillräckligt fort eller blir tillräckligt smidigt.

Vattenskada nummer två på ett halvår (!!!) har just blivit renoverad och vår lägenhet är härmed helt autism-anpassad. Man är nästan lite tjenis med hantverkarna och de skojar om att nu har de gjort en himla massa jobb med oss och nu vill de inte göra mer och så känner de sig stolta över sina verk. Och själv blir man ju glad för att det är beboeligt.

Men så kommer jag på att jag vill flytta. Helt på allvar. Helt på allvar känner jag att vi måste flytta härifrån. Och nu kan man inte det. För då är hela jobbet förgäves. Och hantverkarna blir ledsna och kommunen kommer tjura om de måste bostadsanpassa ännu ett hem.

Smart, jävligt smart. Nu är jag fast här i minst tio år. Skiiiit!!!

bvc up yours!

2009-09-16T12:44:00.006+02:00

Måste man gå till bvc? Jag har för mig att man inte måste det. Men om man liksom inte vill det, är det något som de kommer att ifrågasätta? Typ anklaga mig för att vara en dålig morsa som inte vill kontrollera emellanåt att allt är okej med barnen?

Jag fick en kallelse till en 4årskontroll på bvc för Amir (sent var det också). Det stod lite vad de skulle göra, vilka moment som man skulle gå igenom. Jag vill inte. Det är ingen idé! Amir klarar inte momenten. Han kommer inte ens vilja bli vägd och mätt, jag förstår inte vad poängen kommer vara med att släpa dit honom. Jag har redan avbokat tiden på internet men man kommer ju få en ny tid. Jag förstår inte varför vi ska gå dit, det är helt meningslöst!

Det blir bara ännu ett tillfälle där man får en smäll i ansiktet och får veta att ens barn minsann är onormalt och konstigt. Jag betackar mig för sådana tillfällen. Det händer visserligen varje dag, men man försöker ju avstå från det om man kan. Jag försöker faktiskt till varje pris avstå från att ta med Amir till ställen där det finns många normala barn och deras överlägsna föräldrar, just för att jag inte vill känna den där genomborrande blicken och få stämpeln i pannan som säger att vi är konstiga, och att min unge är en sån där som alla kollar på och undrar vafan det är för fel på honom, eller är han bara ouppfostrad.

Normal. Fuck normal. Världens fulaste ord.

Just det ja, min poäng, vart tog den vägen nu? Jag är bäst på att tappa bort mig. Jo. Redan på 3årskontrollen, som misslyckades totalt (trots att bvc-tanten är medveten om att Amir är autistisk och därför gjorde en "modifierad" variant av kontrollen), så sa jag till dem att jag vill inte ta med Amir på fler kontroller, för det behövs inte. Han gillar det inte och jag gillar det inte, och vi har en etablerad läkarkontakt på habiliteringen och barnmottagningen, och allt som vi behöver veta får vi veta där. Men bvc-tanten hade tydligen lite att invända. Hon fick mig att känna mig besvärlig och otacksam för att jag tackar nej till vårt fina hälsokontrollsystem som vi har för att alla barn i Sverige ska må bra. Hon menade att vi bara kunde komma dit för att mäta, väga och fråga om mat och dylika "allmänna" saker. Och jag gav med mig förstås.

Men Amir är inte "allmän", och jag tycker det är förnedrande att gå dit, och jag tycker att det är förnedrande när bvc måste göra sina jäkla kontroller enligt manualen bara för att statistiken ska stämma, trots att det inte funkar och trots att det inte visar någonting på min son. Hur mycket de än "modifierar" sina kontroller så är det ogenomförbart på honom!

Det är jobbigt och sårande att sitta och titta på när bvc-tanten i sin modifierade variant lägger fram en papper och penna till Amir och säger "kan du rita en häst?". Eller när hon ber honom att ställa sig raklång mot väggen under tiden som han hellre vill plaska i hennes handfat, när hon samtidigt påstår att hon vet hur autistiska barn funkar och att "vi kan ju prata om mat". Lämna mig i fred, rör inte mitt barn, gå härifrån, kärring!

Om jag bara vågade säga nej, jag vill inte, och samtidigt och kunna stå pall övertalningsförsöken! (snälla snälla kan hon inte läsa min blogg så att jag slipper ta det med henne)

Jag vet hur det är. Bvc är en statlig kontrollorganisation som främjar och stöttar det normala, det perfekta, det präktiga och politiskt korrekta. Och så fort något är onormalt så kan de ingenting och blir alldeles flummiga och försöker vifta bort det genom att få det att låta normalt. Och ändå har de mage att påstå att de ser och bryr sig om alla barn och alla föräldrar, som en hjälpande statlig modershand för osäkra familjer. Det är bluff. Jag har haft rätt hela tiden. Bvc är av ondo. Och jag hamnar nog i ett register om jag inte vill veta av dem. Så det är väl bara till att följa John.

nejmen hoppsansa

2009-09-15T12:00:00.003+02:00

Man kan tydligen rösta på min blogg till en topp-10-lista på familjebloggarna.se! Väldigt intressant med tanke på att jag funderar på att stänga ner för allmänheten. Det kan man ju liksom inte göra om man kommer upp på en topplista.

Jag gillar inte att uppmärksamhetshora men nu gör jag ett undantag och fjäskar lite och säger att det vore ju jättemysigt om ni ville gå in och ge mig ett poäng eller två. Eller tre.

/i behov av bekräftelse

Bring it on baby!!!

2009-09-15T11:40:00.005+02:00

Har varit på bvc med Maria. Det är nåt fel på henne. Bvc-tanten säger att jag inte ska oroa mig men antagligen är det nåt fel på henne. Säger hon inte men hon menar det. För hon växer inte. Hon är en liten liten skit, och det är väl okej att vara liten om man bara följer sin egen kurva. Men hon följer inte sin egen kurva, hon följer ingen kurva alls. Hennes kurva är ett rakt streck. Sen tar den ett litet hopp, om man tvingar i henne mat med våld en månad. Men sen står det stilla igen.

För jag pallar inte att tvinga i henne mat med våld. Det är emot mina principer. Bvc-tanten säger åt mig hela tiden att jag ska tvinga i henne både det ena och det andra. Hon ska tydligen inte göra något annat än att äta, så hon knappt får tid med något annat.

-Ge henne smörgås, röd mjölk, banan och yogurt till mellanmål, inte bara banan. säger hon.

Okej. Då får jag liksom trycka ner hela det målet under vilda protester. För själv vill hon helst bara äta en halv banan och inget annat.

Likadant till lunch, då ska det enligt bvc vara minst en hel stor burk barnmat, plus en efterrätt och helst en smörgås också. Vafan?? Så mycket äter inte ens jag till lunch. Och stackars min lilla tjej, hon orkar inte så mycket mat. Hon vill inte. Fatta det! Och jag tänker aldrig, aldrig, aldrig tvinga i mitt barn mat som hon inte vill ha. Då får det hellre bli en knapp på magen. Och det blir det väl nu då.

Jag kommer ihåg själv när man var liten och föräldrar eller andra vuxna skulle tvinga i mig mat, och den äckliga känslan när maten stod mig upp i halsen och man ville bara kräkas. Det var kränkning och förnedring, och sådant skulle man ju aldrig få för sig att göra med en vuxen person vid matbordet. Inte ens med en anorektiker liksom.

Hur som helst då. Vi blir skickade till ett specialistsamtal för att kolla varför hon inte växer och varför hon inte äter. Tjohoo!!! Specialisten är ingen mindre än Amirs läkare. Det börjar bli lite uttjatat det här. Ingen i vår familj är normal. Herregud. Varför kan vi inte få vara normala???

Men visst visst, släng alltihop på mig bara, jag kan ta det, tack så mycket. Mer mer mer vill jag ha. Varför kan vi inte få lite cancer också kanske? Elias är ju helt frisk, sätt in en hjärntumör eller nåt på honom, så är saken biff. Vi ska bara ha problem här, inte en endaste normal unge ska vi få, och livet ska bestå av vårdbidrag, myndighetstjafs och läkarbesök.

Jag tror jag ska köpa en sån där boxningssäck, för jävla Gud är ju tydligen osynlig och springer och gömmer sig när man som bäst vill slå på honom. Den fegisen.

Men nej, egentligen kanske jag inte ska oroa mig för det kanske inte alls behöver vara något speciellt. Men man känner ju så. Att vad som det än är så kan jag ta det, jag kan ta allting, bara proppa mig med skit, jag är en jävla toalettstol. Jag tror inte ens att jag bryr mig längre.

En snilleblixt slog mig. Det gjorde ont.

2009-09-10T08:07:00.006+02:00

Ibland kan man undra hur egoistisk man är egentligen. Man är mamma till bland annat ett barn med mycket speciella behov, men den där jäkla egoismen tar ändå överhanden orimligt ofta. Trots att man säger att man gör allt för barnen och skulle utsätta sig för i princip vad som helst för att de ska ha det bra, så gör man ändå inte det i slutändan. För att man är egoistisk. För att man är bekväm och bortskämd.

I nästan två år så har jag gått runt och vetat att Amir har autism och många andra problem. Jag har läst, läst, och läst, om vad man kan göra för att få honom att må bättre. Det finns tusen olika metoder och tillvägagångssätt, och jag tror att de flesta föräldrar till autistiska barn provar dessa metoder någon gång för att försöka hjälpa sina barn.

Det finns så mycket man kan göra, när habiliteringen inte sköter sitt, eller när den svenska sjukvården bara är insnöad på metoder som man själv kanske inte har mycket till övers för. Det finns många alternativa vägar att gå, som riktiga läkare och habiliteringspersonal mest bara skrattar åt, och mitt i skrattet så säger de "jamen prova går ju alltid!".

Man får höra att många barn blivit bättre om man tex utesluter mjölk och gluten i kosten. Man hör att de blir bättre av HBOT, av att sluta med socker och e-ämnen, om man tillsätter extra vitaminer och mineraler i deras mat, om man gör detox, om man tränar med Son-Rise eller något annat program som inte är väletablerat i Sverige (ännu). Och man tänker "men gud va bra! det ska vi också göra! nu direkt!"

Men så gör man inte det. För att man är lat. Och bekväm. Och egoistisk. Och man klagar på att ungen är det ena och det andra, men man bryr sig ändå inte nämnvärt, inte tillräckligt mycket för att verkligen gå in med eldsjäl för att hjälpa. För det blir ju så jobbigt, och ännu en pusselbit.

Så sitter man här och skäms, eftersom man i princip blivit beordrad från dagispersonalen att göra glutenintoleranstest på sonen. Det som man har vetat i nästan två år. Det säger de nu till mig. De har tydligen läst på en hel del om glutenintolerans och autism, och tycker att det i allra högsta grad verkar som att Amir har det.

Och det är klart han har det! Klart som fan att han har det. Poletten ramlar liksom ner nu, men den har legat lös i två år, och bara väntat på att släppa. Jag har vetat det hela tiden, innerst inne, och jag har hela tiden tänkt att vi måste sluta ge honom gluten, men vi har aldrig gjort det. Han har fått sin eländiga välling som vanligt, alla tusen miljoner mackor och alla överfulla tallrikar med pasta. Trots att vi har vetat, att det egentligen kanske inte är så bra.

Det handlar bara om bekvämlighet. För att man inte orkar leta efter glutenfri kost. För att man inte orkar acceptera och erkänna att sonen har ännu ett problem. Om man inte erkänner det, så finns det inte, liksom. Och så ser man på när han får alla dessa utbrott, koncentrationssvårigheter och förstoppningar.

Det är inte klokt hur egoistisk man kan vara även fast man är medveten om att man måste ge allt för att hjälpa, att man måste ge upp allting som bekvämlighet heter, för det handlar ju om ens barns hälsa. Hur kan något annat få gå före det? Jag fattar inte. Jag fattar inte hur man tänker.

Jag gav honom risvälling igår istället. Hahaha. Det var ju lite naivt att tro att han skulle acceptera det. Bara en sån sak. Nu ska han inte få sin välling längre, han ska börja med en annan sort, eller sluta helt. Hur kan man någonsin tänka tanken att det kommer att vara smärtfritt?

Men det var faktiskt lite komiskt att betrakta hur han stoppade flaskan i munnen och man såg hans ansiktsuttryck när han började dricka. Sen tog han ut flaskan, tittade på den med en besviken min och sa "ääääsch.... faaaan!" (han har börjat svära. det är ju ett gott tecken. ungen kan inte säga ett enda ord förutom fan och helvete. hmmm.). Och sen började han babbla amiriska som troligtvis betydde "vad är det här för skit, ge mig min riktiga välling!".

Jag har lust att bara fortsätta ge honom den vanliga gamla vällingen bara för att slippa bråket och rutinförändringen. Min egoism och bekvämlighet säger att så kan man göra. Fortsätt med det gamla vanliga bara, det är lugnt!

Men nej. Det är inte lugnt längre. Det är dags att öppna ögonen lite och inse hur mycket makt man själv har och hur mycket man kan göra själv för att hjälpa. När sjukvården inte gör så mycket. Och framför allt inse att autism kanske inte alltid är en gåta, utan att det finns förklaringar som man är för bekväm för att vilja se. Nu ska jag inte vara lat längre!

nu blir det nog såhär

2009-09-08T14:55:00.006+02:00

Jag tänker antagligen låsa bloggen. Om någon mot förmodan är intresserad av att läsa i fortsättningen så är ni välkomna att maila mig på pojkeniglaskulan snabela live punkt se, då kan jag bjuda in er, som det heter. Om det finns underlag för det, om det finns folk som vill läsa. Finns det inte det så tänker jag inte blogga mer (nej det är inget hot).

Jag skulle egentligen vilja sluta helt men samtidigt så pallar jag nog inte det heller.

Vi får väl se vad som händer, jag kanske öppnar den igen, jag kanske inte ens låser den, men just nu känns det så, att jag vill det.

För övrigt är jag potatismos i skallen idag. Har varit hos psykologen och hon körde typ med en elvisp därinne, så jag är helt groggy. Vill sova. Men idag börjar ju Idol, så sova ska vi inte göra.

Gud va skönt när vardagen och alla meningslösa TV-program kommer tillbaka. Man får rätt att dega igen. Och dega behövs.

God kväll.

Deras liv är i era händer

2009-09-06T09:16:00.011+02:00

Jag vet inte om ni vet att Amir har astma. Men det har jag väl säkert skrivit någon gång. Han har även ett i allmänhet kasst immunförsvar. Visst börjar det bli bättre nu, men hans första tre år så var han nästan konstant sjuk. Han har haft RS, scharlakansfeber, svinkoppor, 8 öroninflammationer, luftrörsbronkit och ungefär sjuttielvatusen jobbiga förkylningar.

Det är ganska jobbigt att vara hemma hos honom när han är sjuk. Men framför allt är det jobbigt för honom själv. Han kan inte uttrycka var han har ont någonstans. På det blir han frustrerad (mer än vanligt) eftersom han tycker att vi inte förstår hans lidande. Han har ofta väldigt, väldigt jobbig hosta. Han hostar så han spyr, dygnet runt, och det finns ingen hostmedicin i världen som hjälper. Man får åttadubbla astmamedicindoserna, ungefär en gång i halvtimmen. Som sagt. Det är ganska jobbigt.

Jag har inte tänkt mycket på detta tidigare av någon anledning, men nu är det så himla mycket tjat om svinfluensan i alla bloggar och på nyheterna, så nu är det ju oundvikligt att tänka på det. Jag vet att om Amir får svininfluensan, då är han illa ute. Riktigt illa ute.

Samtidigt har han autism. Han är över 4 år gammal och kan således bli vaccinerad, men det är inte rekommenderat för hans del eftersom han är autistisk och vaccinet innehåller kvicksilver. Autism + kvicksilver = bajs. Kvicksilver är djävulens påfund för autister. Så även allt annat som vaccinet innehåller. Vaccin är därför inte att tänka på för Amirs del.

Så då tänker jag på alla människor runt omkring honom, alla som han umgås med varje dag. Förskolepersonal, kortispersonal, avlösare, vårdpersonal. Jag hoppas verkligen att de tänker så långt så att de kommer att vaccinera sig. Jag hoppas också egentligen att alla människor i Sverige tänker så långt så att de kommer att vaccinera sig, men det vet jag att de inte gör. För människor är egoister. Men om man jobbar med barn eller inom vården så måste det väl ändå vara ett krav att man vaccinerar sig? Annars tycker jag man borde få en varning eller bli sparkad. Seriöst alltså. För det innebär att man inte tar sitt jobb på allvar.

Jag har tidigare tänkt "äsch jag tänker inte vaccinera mig, varför ska jag spruta in en massa gojs i kroppen som inte ens är färdigtestat, jag är inte rädd för att bli sjuk, det är ju inte värre än en vanlig influensa och en sådan har man ju klarat av tidigare". Ja så tänkte jag innan, innan jag tänkte lite längre. Innan jag tänkte på alla människor i riskgruppen, och på alla småttingar som inte kan vaccineras.

Man vaccinerar sig inte för sin egen skull, utan för allas skull. Vem skyddar de som inget skydd har? Det måste vi andra göra. Småbarn till exempel, eller äggallergiska astmatiker, de är helt och hållet utelämnade till oss andra. Till oss som tänker "äsch jag pallar att vara lite sjuk, det är ingen fara".

Nej, svininfluensan är egentligen inte mycket farligare än en vanlig influensa. Ja, det är panik i lilla landet lagom, eftersom vi helt plötsligt drabbats av en pandemi som annars bara brukar skådas i u-länder. Ja, man klarar sig oftast med en liten förkylning och sedan är det bra med den saken. Ja, allting är lite förstorat av media. Men svininfluensan är faktiskt livsfarlig för de personer som tillhör riskgruppen. För dem så kan det vara en dödlig sjukdom. Något som de ickevaccinerade egoisterna inte tänker på.

Det är ren egoism att inte vaccinera sig! Ren egoism! Jag skiter i om just du som läser det här är en person som minsann inte tänker vaccinera sig, jag skiter i det och kallar dig för egoistisk idiot. Varför bryr du dig inte om de som är svagare? Varför bryr du dig bara om dig själv? Kom inte och säg att vaccinet kan vara farligt för då tror jag liksom inte att alla läkare skulle förespråka en vaccination framför att vara sjuk i svinisen. Om det var så himla farligt med vaccinet så skulle det inte ges. Så enkelt är det.

Jag är inte partisk nu bara för att det bland annat handlar om Amir. Jag tänker faktiskt på många, många andra som har kroniska sjukdomar, eller på alla små bebisar som finns i landet. Vi har en 3årig grannpojke som har svår astma, och en av våra bästa vänner har en liten 2årig pojke med en svår lungsjukdom. Skiter ni i såna som dem? Bara för att ni inte vågar injicera lite kvicksilver (typ lika stor mängd som i tre portioner insjöfisk)?

Tyck gärna att jag är en Jesus-wannabee när jag säger att jag hellre utsätter mig själv för fara än ser att ett spädbarn blir smittat av svininfluensan. Jag är ändå mycket hellre det än en egoist.

Mycket vettig artikel

Jag vet inte vad jag ska göra

2009-09-04T09:38:00.002+02:00

Jag vill sluta blogga. Men jag vill ändå inte sluta. Jag älskar ju att skriva och jag gillar att få feedback på mina tankar. Men av olika anledningar så skulle jag helst vilja sluta blogga. Försvinna liksom.

Aaaahhh vilket dilemma.

är det kanske början på slutet nu då

2009-09-02T10:51:00.002+02:00

För inte länge sedan så upplevde lalanda en av de värsta mardrömmar man kan tänka sig som förälder till ett autistiskt barn; hennes dotter rymde från sitt boende. Jag vill minnas att jag läste inlägget med förskräckelse och tänkte på hur fasansfullt det kommer bli den dagen som Amir rymmer.

För det kommer han att göra. Han är rymningsbenägen, det vet de flesta. Han tar varje chans han får att sticka. Till vatten. Till skogs. Till en buss, till en lekpark. Rakt ut i vägen. Om man är tillsammans med Amir utomhus, då gäller det bara att ha ögonen på honom och endast på honom, och handen måste man hålla så hårt så att knogarna nästan vitnar. Så är det.

Och jag vet, att om han en dag lyckas rymma och man inte hinner ikapp honom, då har jag sett honom vid liv för sista gången. Det är alltså, som ni kan förstå, en mardröm, den allra värsta mardrömmen.

Så. När jag fick höra från förskolepersonalen att Amir hade klättrat över staketet... då tog mitt hjärta ett skutt upp i halsgropen. Han hade gjort det, det som man oroat sig över under hela tiden som han gått på den förskolan. Man hade tittat på det låga, halvrangliga staketet med de alldeles för stora maskorna, och konstaterat att det är bara en tidsfråga innan Amir klättrar över. Och det visste personalen också. De sa det, de sa att de måste byta staket endast för Amirs skull, för han kommer klättra över. De sa det för ett år sedan.

Men här är vi ett år senare, staketet har inte blivit utbytt, antagligen för att någon tyckte att det var onödigt att byta ut hela staketet (som ändå var åldersdigert) för bara ett enda barns skull. Och det är ju ändå personalens jobb att hålla koll på barnen, speciellt dessa barn, som går på autism-avdelningen. Men hundraprocentig full koll kan de tydligen inte ha. Eftersom de helt plötsligt frågade sig; "var är Amir nu?", kastade en blick mot staketet och upptäckte att han var på väg över det.

Det var tur att de var så snabba. Det var tur, det var riktigt jävla tur för dem, annars hade jag... jag vet inte vad jag hade gjort. Jag kan inte tänka mig det som jag hade gjort. Fem sekunder senare så hade han hunnit springa så långt så att de inte hade sett honom. Och jag vågar inte tänka vidare.

De fick tag på honom förstås, de ropade på honom och när han hörde det så stannade han faktiskt upp och vände sig om. Han kanske blev chockad av sin nyvunna kunskap, han kanske blev chockad för att han hade kommit över hindret som tidigare hade stått mellan fångenskapen och friheten.

Men. När han nu vet att han kommer över. När han vet att det är lätt gjort, tre snabba kliv och han kommer över, när han vet det, så kommer han aldrig någonsin stanna där inne. Och hur ska jag kunna lämna honom där i fortsättningen och känna mig helt trygg? Jag vet att han kommer över. Jag vet att han vill komma över. Jag vet att förskolepersonal inte alltid har så bra koll som de ska ha. De hinner inte, de kan inte. Fem sekunder och det är kört.

Jag sa till dem på skarpen, så mycket skarpen som fortfarande är konflikträdda jag. Jag sa att nu måååååååste ni titta på honom och se vad han gör, varje liten sekund som ni är utomhus. Vilket de vet och förstår. Och de garanterar att de ska göra det.

Men jag litar inte på det. Och nu är det kört. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Grejen är att det finns egentligen inte så mycket som jag kan göra ändå. Vad skulle jag kunna göra? Jag kan inte komma på något. Det finns inga alternativ.

Jag tror jag är maktlös.

Ett år som 3barnsmamma!

2009-09-01T08:19:00.006+02:00

Det är jag idag! För exakt ett år sedan så låg jag mörbultad på BB med en blå, skrynklig och två timmar gammal dotter bredvid mig. En dotter. En dotter. En dotter! Jag var chockad i flera veckor efteråt och jag tror att jag fortfarande är lite chockad. Kan inte fatta det. Trodde aldrig att jag skulle få en dotter. Trodde jag var en pojkmamma. Så grattis till mig idag!

Men grattis till Maria framför allt kanske. Min lilla skrutterulta! *patetiskt luddfluffigt gullegullprat*

Fy va jobbig denna dag kommer vara om 14 år. Med en envis och uppkäftig tonårsbrud (som förhoppningsvis inte har någon bimboblogg). Varför kan de inte vara 1 år hela livet? Varför varför varför?

svårflirtad 1-åring

(bilden snodd från Jemima)

dagens fråga

2009-08-31T20:10:00.003+02:00

Är det vettigt att lägga ut 2200 spänn i månaden på psykolog?

/fattig

hmmm vaa?

2009-08-31T09:56:00.006+02:00

Alltså jag har inget emot muslimer (tadaaa, jag är faktiskt gift med en). I alla fall inte de flesta. Men ibland har man ju fördomar och sådär, det är ju ganska naturligt, och jag har fortfarande vissa fördomar mot muslimer. Men framför allt så finns det mycket inom islam som jag inte kan förstå, som bara får mig att rynka på näsan. Och som får mig att tänka "eh, är de helt dumma i huvudet eller vad är detta?"

Som nu. Nu är det Ramadan. Då kan man rynka på näsan lite extra om man vill det. Jag försöker verkligen att respektera andra människors tro och kulturer, men vad jag för tillfället inte kan få ur min skalle är varför småtjejer på 8 år springer runt i slöja?

Om jag har fattat det hela rätt så ska en muslimsk kvinna (kvinna?) börja använda slöja när hon får mens. Okej att tex afrikanska flickor utvecklas tidigare än andra, och just därför, borde man inte göra lite undantag när flickan är så liten som 8 år? Trots att hon kommer in i puberteten så är hon långt ifrån mogen, varken fysiskt eller psykiskt, till att skaffa barn och gifta sig. Eller tittas på, och tafsas på.

Vad är tanken bakom detta? Jag tänker ju direkt, utan omsvep, pedofili. Herregud. En 8årig tjej kan inte vara attraktiv, hon kan inte vara sexuell, varför ska hon ha slöja? Det ser faktiskt aningens sjukt ut! Ja, för det skyltar faktiskt; "jag är en mogen kvinna och redo att bestigas".
(tyck gärna att jag överdriver. men det känns så)

Förutom pedofiler, finns det folk som tycker att en 8åring är en ärbar, lovlig kvinna? Det är ju liksom det som en del av slöjan symboliserar. Eller är jag helt ute och cyklar nu? Mohammed gifte sig med en 6åring och "fullbordade äktenskapet" när hon var 9 år. Jag kan inte släppa det. Jag kan inte släppa det.

Nej, jag förstår mig inte på det där. Det är i mina ögon fel, fel, fel. Jag har absolut inget emot slöjan i sig, så länge den är ett eget val hos kvinnan (och inte hennes pappa, bröder eller make). Men då ska den väl sitta på kvinnor som faktiskt giftasvuxna och sexuella, inte på småtjejer? Om man här börjar diskutera att dessa småtjejer faktiskt är "giftasvuxna" i vissa länder så går man ändå för långt. I Sverige gifter man sig när man är äldre än 18, och man tafsas inte på innan man är 15. Allt annat är ett brott och oacceptabelt. Därför så lyssnar jag inte på det argumentet. Helst bör det väl vara olagligt i hela världen, men så är det ju inte nu.

Jag har hört att en del tjejer vill ha slöja för att de vill härma sin mamma. Okej, låt gå för det. Men jag tycker ändå det ser fel ut. Och muslimska pedofiler tycker säkert att det ser mumsigt ut.

Hujeda mig. Lämna flickstackarna i fred för bövelen.

Nu ska jag på virtuellt seminarie. Fy va kul. Faktiskt.

fan fan fan

2009-08-28T15:35:00.005+02:00

Jag tyckte så synd om mig själv när jag var och handlade, så gissa vad jag köpte. En stor fet Marabou-kaka.

Jaha tänker ni, det är väl inget med det, det är ju fredagsmyyyys och allt idag.

Joho säger jag, det är jävla mycket med det, för om jag så mycket som luktar på den där kakan så kommer jag gå upp fyra kilo. Och sen kommer jag vara tillbaka i träsket, och med det så kommer tre månaders självsvält vara förgäves.

Jag visste till och med att det var fel när jag la den i vagnen, men det är ju så synd om mig. Jag kom osökt att tänka på Alfons Åberg när han käkar kakor och då tyckte jag ännu mer att det var befogat att jag köpte den.

Men nu. Jag tror jag ska ge den till grannen. Jag har inget sunt förhållande till mat. Ni skulle bara veta. Jag har liksom bulimi-tendenser. Ganska mycket. Så det här är katastrof.

Fuckit. Inget kul får man ha här i livet.

nog är det så alltid.

jamen då är jag nog världens sämsta mamma ändå tillslut.

2009-08-27T20:06:00.006+02:00

Jag har precis ansökt om, och fått, extra kortisvistelse. Utöver det som vi redan har, och utöver avlösaren. För jag pallar inte. Inte om det ska vara så här. Och så här kommer det vara, hela livet. Han är autistisk, det är därför. Man ska gilla läget.

Men jag gillar inte läget, jag hatar läget. Och usch vad jag hatar uttrycket "gilla läget"! Vilken idiot har kommit på det?

Men till saken. Tre eller fyra dygn extra i månaden har vi fått. Det beror på hur de kommer att placeras. Och jag kan bara tänka, hur mycket får man lämna bort sitt barn utan att det ska vara lite dumt?

Hur litet kan ett barn vara när det om och om igen lämnas bort eftersom föräldrarna inte orkar? Hur många dagar kan han vara bortrest för att jag fortfarande ska ha ursäkten att jag "inte orkar"? Jag bara tänker på det. Ungen är 4,5 år, jag njuter varje sekund som han inte är hemma och jag får ont i magen när jag träffar honom. Och jag tänker; "snälla, kan inte någon ta honom"...

När han har varit på kortis i fem dagar så får jag ont i magen när jag vet att han snart kommer hem. Jag längtar inte efter honom när han är borta. Inte en sekund. Och jag hatar att skriva det här, jag hatar att skriva att när han kommer hem så blir jag arg, jag blir arg på allt och alla, mitt tålamod kortas ner till 2 millimeter, jag tröttnar på min röst igen, jag skriker för småsaker. Även om han inte har gjort någonting. För han är bara där.

Han bara är där och är irriterande och samtidigt så glad. Och jag kan bara känna "vafan har du att vara glad över!". Och jag kan kolla på honom och känna så stor besvikelse över att han inte blev så som vi hade hoppats att han skulle bli. Att han blev så inihelvete jävla annorlunda, att han chockade oss så genom att ploppa ut och se ganska normal ut och sedan visa sig inte vara normal för fem öre inne i huvudet.

Man känner sig bara besviken ibland. Besviken på honom trots att han inte kan rå för det. Som att man tänker "du, din odugliga unge, du kan ju inte ens prata". Så tänker man. Ibland. När man är riktigt riktigt trött. Och inte blir det bättre av att man hela tiden ser dessa tecken på att han inte blev som vi ville. För vi ville inte ha ett funktionshindrat barn, vi ville inte det. Vi ville ha ett barn som kunde prata och lyssna och leka, och sova på natten. Man hade ju ett hopp om det. Och när man hela tiden, varje dag, ser att det inte blev så och att det aldrig kommer bli så, och när man väcks klockan två på natten av den där, den där, den där, den där... Nej. Man pallar inte.

Jag skäms för att känna så. Jag vet att jag inte ska det. För det är helt naturligt att bli besviken när ens drömmar krossas, och det är naturligt att känna sorg över det som aldrig blev, och det är naturligt att vara känslosam när man inte får sova. Och jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete, för mammor måste orka. Och jag orkar ju, jag orkar när han inte är hemma. Men så fort han är hemma så orkar jag inte igen. Då räcker inte bara fem dagar. Då måste det bli fler.

Och så blir det nu då. Jag bara lämnar bort min unge. Och han bara hänger på och accepterar, glad i hågen, helt oanandes om att hans mamma gör vad som helst för att slippa se honom. Är jag inte helt sjuk? Är det inte nåt fel på mig? Verkligen inte? Var är mina moderskänslor? De finns inte. Jag bryr mig inte, jag är helt apatisk, det enda jag vill är att han ska försvinna.

Jag tror att vi har världens bästa LSS-handläggare. Jag behövde bara prata i en minut, så förstod hon direkt att det behövdes mer tid, och sen var det inget mer snack om den saken. Jag sa till henne som det var. Nämligen att jag får ont i magen när han kommer hem. Hon sa att så ska det inte vara. Man ska känna ny kraft, sa hon. Det gör jag inte, svarade jag. Och med det fanns det liksom inte mer att tillägga. Jag hoppas att hon aldrig går i pension.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Jag vet inte om jag ska posta det här. Jag har skrivit så förbjudna grejer. Det är ju sjukt, det är det. Jag tycker synd om Amir, han fattar ingenting. Han har det bra vart han än är, nästan, men om han fick välja så skulle han ju självklart vara hemma hela tiden, med sin mamma. För det vill ju alla barn, autistiska eller ej. Men jag vill inte vara med honom. För det, är jag störd. Jag tror det.

För övrigt är jag nog frisk nu. Fysiskt alltså. Om någon undrade.

för att ni är så himla intresserade

2009-08-26T13:05:00.007+02:00

Jag har hittat!
Gummistövlar och skor i storlek 19. Till och med storlek 18. På barnskospecialisten.se och brandos.se.

Vill ni se? Jag skiter i om ni inte vill se, ni får se i alla fall. Det är ju aldrig bilder i min blogg så då kan jag ju klämma in några sådana för en gångs skull.

Se där. Skruttan kan få komma ut i höst, hon också.

(nej jag får inte betalt för att jag skriver så här. tyvärr.)

?

2009-08-26T09:41:00.003+02:00

Jag är hög på knark för tillfället, så jag kan egentligen inte skriva. Jag måste sudda hela tiden och börja om, för jag ser ingenting. Men jag kan inte bara ligga i soffan nu, jag måste upp och försöka göra mig frisk, för jag måste ju plugga. Jag tänker iiiiiiinte sabba det den här gången, CSN hoppas ju på mig.

Så jag får knarka. Det är ett härligt knark. När jag var tonåring så använde jag det faktiskt som rent knark. Jag tog det fast jag inte var sjuk. Mamma blev så orolig så det slutade med att hon hällde ut det i vasken, till min stora besvikelse. Hostmedicin alltså. Hostmedicin med morfin i. Det är fina grejer det. Man svävar. Och man glömmer allt som har med hosta att göra. Sen kan man proppa i sig diklofenak också, och lite indisk medicin som heter duga. Vad ska man göra då, när man inte får komma till läkaren? De vågar inte träffa mig. Så jag proppar i mig en häxblandning av medicin istället. För jag måste som sagt var plugga. Och häxblandningen hjälper väldigt bra.

Nu har jag glömt vad det var jag tänkte skriva. Jag började på det här inlägget för att jag tänkte skriva något speciellt, men istället började jag tjata om knark och nu har jag glömt. Jag är bara en aning vimsig.

Jag får be att återkomma.

nöff nöff

2009-08-24T14:59:00.001+02:00

Hej jag har blivit en gris!
Hejdå!

Men åååååhhhhh... sluta nu!!!

2009-08-22T10:43:00.007+02:00

Jag skulle beställa en tårta. Lillskiten fyller ju snart år, så hon ska ju ha en tårta. Jag ringde bageriet. Det är ju de som gör tårtor. Ja för inte gör jag tårtor själv, haha. Samtalet löd som följer:

-Ja hej jag skulle beställa en barntårta. Med nåt motiv på. Typ figur. Vad har ni?
-Är det en tjej eller kille?
(aaaaaaaaaaaaahhhhhhh)
-Eh, det är både ock, ljög jag, inte, det var faktiskt sanning eftersom vi firar brorsan och kusinerna på samma gång, men för mig är ändå bebisen i fokus.
-Okej. Vi har Barbie, Batman, Spindelmannen, Disneyprinsessorna, Nalle Puh och Musse Pigg.

Alltså, när ska människor fatta??? När ska människor lära sig att se bara liiiiite bredare på saker och ting? När i helvete ska man kunna sluta tjata om det här?

Vaddå tjej eller kille? Vad hade hon sagt om jag svarade tjej? Ja, då blir det bara Barbie och prinsessfjantar att välja på. Något annat går inte för sig. Hade jag haft en kille så hade det blivit Batman och Spindelmannen. Det går bara inte att välja något annat. Det får man inte. För då hade hon ju i så fall inte frågat vad det var för kön.

Jag vill ha alla alternativ till mina barn. Jag tycker att alla barn ska få alla alternativ. Att de ska kunna vara sig själva. Att de ska få leka med vad de vill och att de ska kunna ha vilka kläder de vill utan att begränsas på grund av deras kön. Därför hade jag svarat "både ock" i alla lägen. Annars hade jag varit tvungen att begränsa min dotter. Eller rättare sagt bageri-damen hade begränsat henne. Det är bara amöbor som får välja här. Flickor och pojkar får inte välja.

Jag kan verkligen inte begripa att människor är så jäkla trångsynta och stenålderliga så de fortfarande håller på så här. År 2009. Det är helt otroligt.

Och behöver jag säga att jag självklart valde en Nalle Puh-tårta. Den dumma lilla björnen är verkligen irriterande, men han är i allafall könsneutral. Bah.

Lästips: "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2"

ni som är ofrivilligt barnlösa bör inte läsa det här

2009-08-21T07:58:00.005+02:00

3 timmar. Det har jag sovit i natt. Jomenvisst, det är ju ganska bra. Det är ju nästan tillräckligt. Det är ju nästan så att jag inte blir vimmelkantig, senil och spyfärdig. Det är ju nästan så att jag inte vill hinka i mig fem liter kaffe. Tror nästan att jag klarar dagen utan ett enda agg-utbrott. Jodå. Det kommer nog gå bra. 3 timmar är ju helt normalt. Och 7 timmar är ju helt normalt för en liten 4-åring att sova. De behöver ju inte mycket mer än så. Det kommer han nog må bra av resten av dagen. Och utvecklas ordentligt och sådär.

Fan ta mig för att jag skrev att han sover ganska bra. Alltid när jag gör det så har han en liten radar som känner av att mamma känner sig ganska belåten för tillfället, och så sabbar han det. Som ett litet sjätte sinne. Så spräcker han minsta lilla hopp och dröm jag har. "Haha, det trodde du va, nejdu, så roligt ska vi inte ha det! Jag är inte färdig med dig än på länge... du kommer få dras med mig i många många år till... hehehe". Den lilla demonungen. Kanske ska börja kalla honom för Damien istället. Ja. Det var en bra idé.

Och sen, sen har HAN mage att vara sur och trött. HAN har mage att protestera över att HAN sprungit runt som en besatt höna hela natten. NU, när vi snart ska till dagis (förlåt, förskolan), NU vill han gå och lägga sig och sova. Nu bölar han över att han inte fått nån sömn.

Men jävla unge! Sov på natten istället! Så kan vi alla vara nöjda och glada på dagen! Varför kan du inte förstå det?

Och varför ska det alltid ges falska förhoppningar om allting i det här hemmet? När man tror att allt börjar bli bra, då tar det nån jävla vändning. Och förlåt för mina grova ord men fan i helvete det finns bara fula ord i mitt huvud vid såna här tillfällen. Inte kan han sova, inte kan han äta ordentligt, inte kan han klä på sig själv, inte kan han fatta nånting, inte kan han prata, inte kan han bli blöjfri, och samtidigt så klättrar han upp och ner på väggar och tak och tjuter och skriker och verkar helt glad över det? Jag är så trött på honom! Jag är såååå trött på honom! Jag är så jävla trött på honom!

Och någon påstår att nej det går inte att få avlösare på natten. Eh, varför det? Vi har nu fått avlösare till helgen men jag skulle hellre sitta ensam med honom varenda helg i all evighet om en avlösare istället bara kunde ta en enda natt.

Skitunge. Skitunge, skitunge, skitunge. Idag ska du till kortis. Och där sover du förstås som ett helgon. Blä på dig.

asdkfjhasdlkjfhasöofhasölflasödfjölkasdjfklöashdfkahsdkfjhaskjdfhalskjhfkasjdhflk

och.

2009-08-20T11:06:00.003+02:00

Jag blev ju nominerad till Årets Blok. Jag kan härmed meddela att jag kommer inte vinna den tävlingen.

Orättvist tycker jag, det borde jag gjort (oj! vart tog jante vägen!). Men nä. Anledningen är att jag fick ett mail där det stod att man skulle plocka ihop sina bästa inlägg och publicera dem i en pocketbok på Vulkan. Jag försökte mig på det, med brinnande iver. Men allt blev fel, jag förstod inte tekniken. När jag trodde att jag var färdig, så visade det sig att jag skulle göra en framsida till boken, skriva ett författarporträtt och dessutom bifoga en bild av mig själv och en baksidetext och...

Ja, det blev för mycket. Jag var liksom inte beredd på det. Jag trodde typ att jag bara behövde ladda upp texterna och så var det bra med det. Jag försökte mig på att pyssla ihop en snygg framsida men resultatet blev bara bajs. Och författarporträtt? Va? Författare? Skulle jag skriva det om mig själv? Nej. Det kan jag inte.

Och det var kväll, och jag var trött, och jag gav upp. Och jag kom på typ igår att jag kanske skulle gjort färdigt det där. Men då var det försent.

Så om det nu fanns någon stackars människa som mot all förmodan hade velat se min blogg som en blok så kan ni sluta drömma nu.

Jag satsar på real stuff istället.

Prisa Gud, här kommer hösten

2009-08-20T11:01:00.000+02:00

Jag är glad. För det är höst. Ni kan säga vad ni vill om att det fortfarande är sommar, för det är det inte. Jag vill inte att det ska vara sommar längre. Jag har längtat efter hösten hela sommaren. Efter den där korta värmeperioden i juni så insåg jag att det aldrig skulle bli varmt igen, så då började jag längta efter hösten istället.

Och nu kommer hösten och jag är glad. För det innebär att vardagen är återställd. Jag är nog också lite autistisk, för jag hatar sommaren när allt är kaos och inget är normalt och i ordning. Inga tv-program rullar, dagis är stängt och när det inte är stängt så är det bara en massa vikarier, det är semesterstängt i alla affärer, man kan inte komma intill på vården och man kan inte få tag i viktiga människor, allt är bara konstigt. Och samtidigt som det bara regnar och folk längtar utomlands.

Sen kommer hösten då äntligen och då sitter vissa människor fortfarande och tjatar om att neeeej det är ju sommar, och försöker hålla kvar i den så länge som det går. Släpp taget säger jag. It aint gonna happen.

Hur som helst. Anledningen till att jag har längtat efter hösten. Är att jag får vara för mig själv. För skruttungen kommer börja på dagis om tre veckor och då får jag dricka mitt kaffe i fred. Och jag får äta mat utan att behöva torka barnstol på samma gång, och jag får gå och bajsa utan att någon sitter på golvet brevid och glor på mig. Och jag får sätta mig i bilen, köra någonstans, och gå ut ur bilen igen och gå iväg, utan att behöva lyfta unge, sela fast, sela loss, lyfta ur unge, lyfta ur barnvagn, greja och böka och stöka och mitt i alltihop märka att mina byxor åkt ner så då måste jag rätta till dem också. Nu får jag vara själv.

Och jag ska börja plugga. Jag längtar så himla mycket. Jag ska börja plugga på måndag. På måndag börjar mitt nya liv. Jag blir en Mogen Ansvarsfull Människa med en Plan för mitt liv. Jag blir allmänbildad, jag blir utbildad, intellektuell. Kunnig. Om livet, om världen, om människor. Inte om nåt skit som matte, eller fysik eller webdesign. Utan om viktiga saker. Världen och människor. Människor med problem. Och världsproblem.

Och den 24 oktober ska jag göra högskoleprovet. Och det kommer jag få så hög poäng på så att jag kan börja på socionomprogrammet i vår. Och efter 3,5 år så kommer jag vara färdig, jag kommer att ha en utbildning, en riktig utbildning, vara utbildad. Till ett yrke. Ett riktigt yrke.

Sen får vi se om man får nåt jobb. Det är väl klart att jag får. Vem vill inte anställa en 31åring som inte har jobbat på 10 år. Det fattar ju vem som helst att en dylik person törstar efter att få komma ut i arbetslivet. Jag ser det från den sidan i allafall. Och jag är klar med mitt barnafödande, det är också en pluspoäng hos mig. Om arbetsgivaren skulle våga ställa frågan "planerar du några barn?" och i hemlighet tänker att de ska ge mig lägre lön eftersom jag är en riskperson, då kan jag ärlig svara "nej, det gör jag inte, jag är färdig med det".

För det är jag faktiskt. Palla ha fler än tre barn liksom. Och om jag skulle få fler barn nu så skulle det förstöra hela min fina Plan. Gode Gud gör så att jag inte får fler barn. Tack på förhand.

Ja, så jag är glad nu. Nu väntar jag bara på att löven blir gula så att jag kan köpa en höstjacka. För min gamla höstjacka är för stor. Och jag tänker faktiskt till och med reta upp alla pretto-morsor och gå ut på stan själv en solig höstdag, när barnen är på dagis, och leta efter denna Höstjacka, och på samma gång köpa höstkläder till ungarna. Själv. Mitt så kallade köpstopp glömmer jag i bara den sekunden, när jag får gå på stan själv och shoppa.

Och det enda problemet i det hela är att jag måste köpa gummistövlar i storlek 18 och regnkläder i storlek 74. Och det finns inte. Så nu vet ni det.

Tack för ordet.

tantvarning på mig kanske. och pk-varning också förresten.

2009-08-19T14:46:00.000+02:00

Man börjar bli gammal när man börjar säga saker i stil med "vad är det med ungdomarna nu för tiden, och inte har man någon respekt för de äldre!"

Har för mig att det var någon herre i vitt lakan i Grekland som sa något liknande för 5000 år sedan, så det är ju tydligen tidlöst.

Hur som helst. Nu säger jag samma sak. Jag är uppriktigt förbannad på hur småglinen beter sig nu för tiden. För vissa är det nog ingen nyhet att "dagens ungdomar" är ouppfostrade, inte för mig heller egentligen, men igår när jag var på promenad med mina väluppfostrade ungar (sanning med modifikation) fick jag det svart på vitt.

Vi var på väg hem i raska kliv eftersom det började vankas middag och Amir var lite smågnällig. Vi passerade då en liten lekpark där det stod en söt gammal gumma och runt omkring sig hade hon ett gäng med ungar i åldern 3-8 år. De var säkert 7 stycken, och alla flockades runt henne och hoppade och hängde runt benen på henne. Jag tittade till en sekund och funderade på om tanten kände barnen, om det var hennes barnbarn eller nåt, men det fanns vissa tecken på att så inte var fallet.

Jag lät scenariot vara och fortsatte den lilla promenaden, men kastade ett öga över axeln och hörde då att tanten sa "nej nej, sluta nu flickor!". Jag kastade då ett öga till. Såg att tanten försökte gå därifrån. Jag rynkade då på mina ögonbryn och undrade vafan som stod på egentligen. Som en liten markering stannade jag upp och blängde på ungarna. De släppte då tantens ben och tanten kunde då börja gå därifrån.

Jag har en thing för söta gamla tanter, så jag väntade in henne och frågade helt enkelt om hon kände barnen. Hon började då svara "nej, det gör jag inte, de ville ha en kram, och jag tänkte att de är ju bara barn..."

Sen hann hon inte säga mer innan det kom en sten flygandes i luften och träffade henne i ryggen! Och en till, och ännu en, det var bara småsten men vid det här läget blev jag tvärilsk och vände mig mot ungarna och skrek "VAFAN HÅLLER NI PÅ MED!"
"Vi gör ingenting", sa en liten skitunge och började peta i gräset med foten.
"Jo det gör ni visst, ni kastar sten! Skärp till er och stick hem!" svarade jag då, och ungarna vände på klacken och sprang därifrån.
Funderade en liten stund på var den nyvunna bestämdheten komifrån, det var liksom inte min röst, men sen tänkte jag på tanten och insåg att det var nog min thing för söta tanter som gjorde mig rakt på sak.

Tanten tackade mig och fortsatte förklara att barnen hade börjat tjata om godispengar, rotat i hennes fickor och försökt att ta hennes handväska!

Jag blev så bestört. En av ungarna kände jag igen från Elias dagis, hon är inte mer än 2 år, kanske 3, vet inte om hon har fyllt år än. Jag kan här börja med harranger om att ungarna var kräk osv, men jag ogillar egentligen att gnälla på barn när jag vet var det egentliga felet ligger.

Felet ligger hos föräldrarna. Hade barnen inte slutat med trakasserierna när jag sa till dem på skarpen, så hade jag gladeligen tvingat dem att visa var de bodde så jag kunde ta ett snack med deras föräldrar. Det var nästan synd att jag inte fick göra det. För det är något som jag längtar efter må ni tro. Att leta upp denna typ av ansvarslösa föräldrar som inte har det minsta koll på vad deras ungar gör ute om dagarna, avbryta dem i deras viktiga slöande som de håller på med hemma medan deras avkommor trakasserar grannarna, och bara skrika på dem. Det är nästan lite tråkigt att jag aldrig fått chansen, för är det något som irriterar mig mer än ouppfostrade småglin så är det deras föräldrar, de som är orsaken till beteendet från första början.

En unge på 3 år som begår rånförsök på en gammal dam! Även om det säkert bara var en lek för henne, då hon skrattade så hon kiknade, så var det inte det minsta kul för tanten, och jag hoppas att jag talar för fler när jag säger att det finns två saker som man måste börja lära sina barn så tidigt som möjligt då det är extremt viktigt;
1) Ha respekt för tjejer/kvinnor
2) Ha respekt för de äldre

Alltså, man ska ju ha respekt för alla, man ska inte trakassera nån. Men det är ju ett känt faktum att äldre kanske är svagare och inte har mod eller ork att säga ifrån.

Jag bara undrar vad det är för föräldrar som har ansvar för dessa barn. Vad de gör, hur de beter sig själva, vad det är för idioter rent ut sagt, som inte lär sina ungar hur man ska vara en bra medmänniska. Jag skulle så gärna vilja komma hem till dem och kolla in vad det är för typer. Sen må jag vara feg och konflikträdd av mig, men jag tror att när det gäller den typen av människor så finns det ingen anledning för mig att hålla käft, så då skulle jag inte göra det heller. Det är liksom så uppenbart att det är jag som har rätt och de som har fel i det läget.

Stackars tant. Hon blev lite ledsen när jag gick åt mitt håll och hon insåg att vi inte bodde på samma gata. Sen vände hon sig om lite och kollade efter ungarna. Tänk om hon var rädd för att behöva gå hem själv. Jag kanske skulle följt med henne? Nåväl. Nästa gång kanske.
/barmhärtige samariten

Jo jo, jag säger då det. I 5000 år har man klagat på dagens ungdomar och det ser fortfarande inte bättre ut. Hur kan det komma sig?

Aldrig. Mer. Theralen.

2009-08-17T21:33:00.002+02:00

Amir har inte fått Theralen på en månad. Kanske två månader. Jag håller inte precis räkningen. Men hur som helst så får han numera bara Melatonin innan han ska sova. Det är helt enkelt tvunget, eftersom hans allergimedicin innebar för mycket antihistamin om han skulle ha Theralen också.

Hur som helst så har det faktiskt gått jättebra. Jag tror att Theralen-skiten har lämnat kroppen helt nu, för han verkar vara en helt annan kille. Han sover väldigt bra på natten också, med undantag för ett par enstaka nätter då han får hyper-ryck och tror att klockan är 13 när den egentligen är 01, och han beter sig därefter. Två gånger som det har hänt så har han varit så tokig så vi har gett Theralen ändå, bara för att han ska somna om (det går inte att få honom att somna om annars).

Två gånger. På typ två månader. Och visst har han somnat om. Och visst har det gett effekt. Hemska effekter. Det är först nu, när han inte är "beroende" av Theralen och när man inte längre är van vid att dagligen se honom påverkad av det, som man kan se hur påverkad han faktiskt blir. Svårt att förklara. Men han blir helt galen på dagen efteråt. Han blir hemsk. Han blir en riktig skitunge som man bara vill slänga ut genom fönstret och lämna som föda åt vargarna. Så tänker man. Man tänker att man inte vill se honom igen, aldrig mer. Man tänker att man vill adoptera bort honom eller att han ska flytta till ett boende, omedelbums. Så hemsk är han. Och man kan inte se att han någonsin kommer må bra igen, för han beter sig som om han vore besatt av demoner.

Ni kan inte förstå om ni inte ser honom. Men med detta facit i hand så kan jag säga att Amir ska aldrig mer få Theralen i sin mun. Theralen påverkar honom mer än om han skulle vara vaken exakt hela natten. Hör på den. Jag tror att Theralen är rent ut sagt livsfarligt. Det är grymt. Jag ser vad det gör på en liten pojke som annars (nästan) är helt medicinskt "ren" i kroppen. Det går inte att se om man får medicinen regelbundet, men vid enstaka tillfällen, då kan man se det.

Och jag som tyckte att Theralen var det bästa som hänt honom. Fifan. Det verkar mer vara det sämsta. Nu kanske detta bara är en tillfällighet, men så bra som Amir har utvecklats i sommar, har han inte utvecklats sen första dagen som han fick den där jäkla medicinen. Och till saken hör att han inte sovit speciellt bra i allafall, men nu, när han slutat med den, nu sover han bättre.

Sen vet jag inte om all Omega-3 som han får också har betydelse för utvecklingen, men jag tror definitivt att slopandet av Theralen har gett hundra gånger bättre resultat än vad vi trodde att det skulle ge.

Ungen sover bättre utan sömnmedicin än med den. Det känns ju skönt att se det med facit i hand liksom. Man är ju livrädd för att prova, prova att ta bort en medicin som man tror funkar. Jag vet det, man har ju tvekat i flera år. Man har ju tänkt, "nej det är klart att vi inte kan ta bort sömnmedicinen, det skulle ju bli katastrof, han skulle aldrig få sova, vi skulle aldrig få sova". Och jag tror att om inte allergin hade visat sig, eller om han inte hade börjat spy av dropparna, så hade han nog fortfarande fått den. För så rädd är man att ta bort något som sägs vara den trygga räddningen och lösningen på problemet. Man är rädd för att välja bort något som läkare skrivit ut. Såklart.

Men nu är vi här. Och jag tycker Amir mår bra. Utomordentligt bra. Det är sällan han får dödsångest eller oförklarliga utbrott nu. Och det är väldigt fint att se. Sen kommer han med all säkerhet få svår svininfluensa i höst, på grund av hans astma, men det får vi ta när det kommer. Just nu är det bra. Och det är huvudsaken.

Drömmen om mina skinny-jeans

2009-08-17T09:39:00.000+02:00

Vet ni vad. Det finns ett avsnitt i "Sex and the city" där Miranda blir värsta heta bruden med självförtroendet med stort S, eftersom hon får på sig sina så kallade "skinny-jeans". Jeansen som alla kvinnor har liggandes i sin garderob, och sparar år efter år, med drömmen om att de en dag ska kunna knäppa dem igen.

Jag har ett par sådana jeans. Jag köpte dem för tre år sedan. Det är Esprit, de var på rea, och trots att de var flera storlekar för små så kunde jag inte låta bli att köpa dem. För de var ju på rea, och de var så snygga.

Ibland har jag plockat fram dem ur garderoben, tittat på dem, gråtit en skvätt och funderat på om jag någonsin kommer kunna knäppa dem eller om jag ska skänka dem till Erikshjälpen då det är lönlöst.

Men min käre man har sagt att jag är en idiot om jag är pessimistisk och att jag minsann kommer kunna ha dem på mig en dag, om jag bara vill. Så därför har jag alltid sparat dem.

Och idag tänkte jag, vafan, jag provar dem. De såg orealistiskt små ut och jag skrattade åt mig själv när jag såg bilden framför mig att jag inte ens skulle kunna dra upp dem över röven.

Men de passar. Jag kunde till och med knäppa dem. Och de sitter nästan lite löst!

Mina skinny-jeans!

Nåja, skinny är egentligen fel ord, men om man jämför med mig själv, nog är det skinny alltid.

Mitt självförtroende höjdes nu med typ 5000%. Jag ska aldrig ta av mig dem, för tänk om jag inte kan få på dem igen sen?

Nu ska jag erövra världen, som den heta brud jag är.
(försöka intala sig det går ju alltid)

Något som gör mig FÖRBANNAD spräcker min bloggpaus

2009-08-15T10:07:00.005+02:00

Ja, jag kan inte låta bli att skriva, det går inte. Jag hade tänkt att ha en bloggpaus på obestämd tid, men nej, det går inte. För jag har läst en sak nu som gör mig så arg, så arg, och jag tycker att det kan inte upprepas tillräckligt många gånger, så jag måste skriva om det jag också.

Anna och Natta skriver om leksaksaffärer som säljer leksaksvapen. "Jamen kom med nåt nytt", tänker ni, "barn har lekt krig i alla tider, speciellt pojkar, det är det de viiiiiill leka, annars tar de en pinne!"

Jojo, men hur var det nu, bara för att något har pågått i "alla tider" så betyder det väl inte att det är rätt? Exempel: krig. misshandel. brott över huvud taget. pengakåthet. svält. djurplågeri. Det finns mycket som pågått i alla tider. Det är inte ett argument så var tyst!

Var tyst och förstör inte våra barn. Barn är oskyldiga, tills den dagen då de ser allt våld och vill vara del i det. De vill det eftersom det är normen. Men det är inte rätt. Om vi någon gång i livet ska få en fredlig värld, för det vill vi väl ha, då måste man börja någonstans. Och jag tycker det är självklart att börja med barnuppfostran. Att börja med att uppfostra barnen att krig är fel, döda är fel, skjuta är fel, skada är fel. Även om det är en lek.

Hur mycket ni än tror att barnen inte blir terrorister som vuxna bara för att de har lekt krig som små, så stämmer inte det. Nu sitter jag självklart inte och säger att alla krigslekande barn blir terrorister, herregud så dum är jag ju inte. Men någonstans lär de sig att våld är något helt normalt, det är naturligt och okej att ta till våld, krig finns i vårt samhälle och har alltid funnits, barn får leka med vuxensaker, därför är det okej. Normalt. I många fall nödvändigt.

Men nej säger jag. Mina barn ska aldrig få leka med vapen. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Över min döda kropp. Aldrig. Det spelar ingen roll vilka dumma argument folk kommer med, här är något som jag är konsekvent med. Man kan diskutera min konsekvens inom föräldraskapet på många andra plan, men inte här.

Elias kom hem häromdagen från dagis med en pinne som han viftade mot mig och skrek "nu suter ja dej!". Jag blev förbannad, uppriktigt förbannad, tog pinnen ifrån honom och tänkte börja predika. Men sen kom jag på att han kanske inte förstår sånt ännu, så jag nöjde mig med att avleda honom och sa till honom att jag vill inte att du skjuter andra, det är inte bra.

Om vi skulle tillåta våra barn att leka krig så vore det respektlöst, kränkande och dubbelmoral i allra högsta grad. Mina barns pappa har vuxit upp i krig. Han har dagligen sett bombade barn och lemlästade människor. Han har hoppat över minor och fått hembesök av tungt beväpande soldater åtskilliga gånger. Ett barn. Och det är ju inte bara han som har haft det så, det är barn över hela världen, det vet ju alla. I vissa länder dödar barnen varandra, det är barnen som gör tungbeväpnade hembesök. Det är barnen som lever i en mardröm.

Och samtidigt som detta pågår på blodigt allvar, så finns det uppenbarliga idioter, ja, jag räds inte för att säga det, idioter är det som köper vapen till sina barn. Som barnen leker med och tycker att allt bara är en rolig lek, på låtsas. Och går sedan hem och äter pannkakor. Och växer upp med tron att våld är naturligt i samhället. Och tror att när människor krigar, då är det en lek.

Vad är det för föräldrar? Vad är det för så kallade vuxna människor? Har de missat något? Har de kanske tappat något? Möjligtvis en viktig del av hjärnan? Ni får säga vad ni vill, om ni tycker jag överdriver, men i det här ämnet kommer jag aldrig ge vika.

Jag har bara en fråga. Hur kan man få människor att sluta skada varandra om de lär sig från barnsben att det är normalt?

nähä, det här går inte

2009-07-16T09:14:00.000+02:00

Glad sommar på er, nu tar jag en liten bloggpaus. Jag måste koncentrera mig på min son!

kissochbajsvarning

2009-07-14T14:26:00.001+02:00

Nu har jag hittat ett till sätt att spara pengar. Nämligen slippa köpa blöjor!

Elias är nämligen, sedan ett par veckor tillbaka, helt torr, till och med på natten. Och jag vet att det är fruktansvärt tråkigt att läsa om det, men det är faktiskt min blogg och jag bestämmer vad som ska stå i den och nu bestämmer jag att varenda människa ska veta att min son är rumsren. Sådeså.

Och det bästa i detta är att man sparar så himla mycket pengar. Eftersom vi får Amirs blöjor gratis så behöver vi nu bara köpa till skruttan och det är ju inte ens någon kostnad. Det är ju verkligen ingen kostnad med 2-3 paket blöjor i månaden jämfört med 12 (tolv!).

Så ett tips till er som vill spara pengar är att göra era barn blöjfria. Om ni nu inte hade tänkt på det. Vilket ni borde ha gjort eftersom ni är smarta. Men tipsa kan man ju alltid ändå.

då kan man stryka en sak från listan i allafall

2009-07-14T09:27:00.004+02:00

Jag har lyckats med bedriften att ta med Amir, livs levande, på en synundersökning. Det ni! Han var alltså helt vaken, tidigare har han sövts när man undersökt honom på dylika kroppsdelar.

Jag anlände till ögonläkaren med noll och inga förhoppningar om att Amir skulle klara av det. Han hatar läkarbesök, han hatar undersökningsrum, han hatar främmande händer som pillar på honom och att bli fasthållen. Att någon ens skulle få peta med ett finger på hans öga, av alla ställen, det kan man ju bara drömma om liksom. Jag hade fått förklarat för mig att tanken var att han skulle kika i nån slags apparat och läkaren skulle lysa i ögonen på honom med lampor, han skulle kolla på bilder och berätta vad han såg - HAHAHA!

"Kolla på bilder och berätta vad han ser", vilket skämt liksom. Och frivilligt titta in i en apparat med hakan placerad på en liten bricka, nej nej, det går inte.

Jag tänkte mig att läkarbesöket skulle bli kort och man skulle vara tvungen att boka en tid för nedsövning igen. Men Amir överraskade! Han upphör aldrig att överraska, när man minst anar det.

Han placerade hakan på den lilla brickan så vackert och gnällde inte ens när jag höll fast honom. Han satt så i fem minuter och läkaren fick sig en ordentligt titt. För att inte tala om när hon visade svartvita 3D-bilder för honom och frågade; "var är katten, kan du peka på katten?" (hahaha igen)

Tror ni inte att han pekar på katten...

Och inte bara på katten, utan han upprepar det senare när hon frågar var bilen och stjärnan är någonstans. Jag bara satt där och gapade, och när läkaren berömde honom och sa att hon undersöker många autistiska barn och att Amir är förvånansvärt duktig, så gick det liksom in i ena örat och ut ur det andra på mig.

För jag hade just bevittnat ett mirakel. För första gången i livet ger Amir respons på frågor. Och pekar. Och han pekar inte på vad som helst, han pekar på det som verkligen åsyftas.

Läkaren frågade om han alltid var så duktig på undersökningar. Jag sa att det händer väl en gång på hundra, för det mesta får han panik inne i rummet, men det speciella med Amir är att han aldrig upphör att förvåna. Helt plötsligt händer det något som man aldrig trodde att han kunde göra eller ens försöka göra. Helt plötsligt uppvisar han ett beteende som han aldrig visat förut och som man liksom aldrig tänkt tanken om. Och när man har en bestämd uppfattning om hur Amir är, då ändrar han på sig snabbt som blixten och man får liksom lov att tänka om.

Jag vet faktiskt ärligt talat inte vem den killen är. Vad han är. Hur han är.

Men en sak vet jag och det är att från och med nu så ska jag aldrig mer vara pessimistisk när det gäller honom. Jag ska inte sitta och säga att han är dömd till ett liv som grönsak för det är han inte. Vad som helst, precis vad som helst kan hända.

Jag ska sluta vara negativ och jag ska sluta med allt det hopplösa tänket. För det kan bli bra för Amir också. Ingenting är omöjligt.

Och han hade inget synfel. Hans syn är perfekt. Tack för det.

och jag måste bara säga...

2009-07-09T19:15:00.004+02:00

...tack så hemskt mycket för alla kommentarer, tips och pepp-talk på inlägget om Liseberg etc. Vi har bestämt att vi ska ta med Amir vart vi än åker i sommar, för det verkar som att det kan gå bra trots allt. Man behöver ju inte vara överdrivet pessimistisk.

Sen är det ett litet dåligt samvete som spelar in också... Även om Amir kanske inte ens tänker på det, så får jag dåligt samvete eftersom han är så mycket bortlämnad nu för tiden. Jag är trött på honom. Otroligt trött på honom. Jag tar varje chans jag får att göra mig av med honom. I augusti börjar en avlösare också, förutom alla miljoner dagar på kortis.

Det dåliga samvetet är enormt, men jag känner att jag behöver det, jag har så otroligt många tomma batterier som måste laddas för att jag ska kunna vara en bra mamma åt honom i fortsättningen. Och det går inte utan att lämna bort honom.

Så då tänker man ju att han kan ju i allafall få följa med på lite utflykter. Så att han i alla fall får vara med oss ibland. Med hörselskydd och mp3-spelare. Och man får ju anpassa sig efter honom. Elias får ändå det han behöver när Amir är borta (och annars också egentligen, men man får helt enkelt skyffla undan honom).

Jag hoppas det blir bra så.

viktblogg

2009-07-09T18:27:00.000+02:00

Jag har gått ner 5,2 kilo på tre veckor!!!

/duktig

Sluta döma, tycka och tänka när ni inte vet ett skit!

2009-07-09T10:26:00.008+02:00

Jag känner att jag måste skriva det här, för det kan inte skrivas eller sägas för mycket. Efter att ha varit inne på FL alldeles för ofta på sistone och efter att ha hört och sett diverse uttryck från andra föräldrar så måste jag ta ton. Nu.

Jag vänder mig till alla människor där ute; alla. Ni som tar åt er, gör det, bara gör det, så mycket ni kan! Ni som tror att ni inte är offer för mitt nuvarande förakt, ni är säkert inte heller det, så ni kan vara lugna.

Men ni andra. Fy fan. Fy fan vad jag hatar ert dömande, det dömandet och det tyckandet och tänkandet som ni sätter igång med så fort ni bara ser något, så fort ni ser något som inte finns i "er värld", något som är konstigt, något som ni "aldrig skulle göra". Något som inte är lika perfekt som Ni.

Jag har blivit utsatt för era blickar och kommentarer, både irl och på nätet. Helt obefogat. Det enda som utlöser det är att jag, min son, och min familj, inte är som alla andra. Att vi har problem som inte syns, bland annat ett osynligt funktionshinder, som bara märks på ett udda beteende. Ett beteende som skapar fördomar. Fördomar, så mycket fördomar.

Jag kan ta så många exempel så jag vet inte var jag ska börja. Men jag försöker.

Jag har en pojke som är fyra år som åker vagn. Han har inga egna ben att gå med. Han är bortskämd och hans föräldrar är lata. Han har inte lärt sig att gå i trafiken och han har inte lärt sig att gå fint bredvid oss eftersom han är en snorunge och eftersom vi är bekväma.

Samma pojke kan få utbrott. Oj oj, vilka utbrott. I affären. På väg till eller från dagis. Mitt i stan. På stranden. Han kan kasta sig på marken och tjuta. Han kan slåss, han kan slå sin mamma, sina syskon, förbipasserande människor och andra barn. Därför är han ouppfostrad. Han lyssnar inte och bryr sig inte ett dugg om när hans föräldrar säger till honom. Vilken ouppstrad skitunge. Varför skaffar man barn om man inte kan ta hand om dem?

Han har blöjor. Han är fyra år och har fortfarande blöjor. Stackars, stackars barn. Det är tamejfan misshandel att tvinga barnen att ha blöja så länge. Men det handlar ju bara om bekvämlighet. Föräldrarna orkar ju bevisligen inte ta tag i det. De är lata. De tycker att det är mycket lättare att bara byta en blöja istället för att leta toa när man är ute och istället för att torka kiss på golvet. Men ungens behov av renlighet och självständighet skiter de i. Lata föräldrar. Hmpf.

Han hälsar inte på folk, han ser dem inte i ögonen, han vill inte leka med barn som vill leka med honom och när den perfekta mammans perfekta barn kommer fram och vill prata med honom så vänder han sig bort. Vad är det för sätt! De andra barnen blir ju ledsna! Lär ungen lite hyfs och fason, lär honom social kompetens!

Hans mamma köper sömnmedicin till honom på Apoteket. Fy fan, att droga sitt barn på det där viset. Det är till att ta den lätta utvägen, istället för att vara hos honom och lära honom att sova så är det ju smidigare att köpa medicin och proppa i honom så han däckar istället. Det är så man vill ringa soc.

För att inte tala om alla de människor som har den skrämmande uppfattningen att neuropsykiatriska funktionshinder är något som man har hittat på för att man ska ha en ursäkt för ett besvärligt och ouppfostrat barn, och för att man ska slippa ta tag i sömnproblem.

Jag kan fortsätta i evigheter. Men jag orkar inte.

En del människor kan inte förstå att det finns andra människor som har andra behov och ett annat liv än det som de själva lever. En del kan inte se utanför sina egna ramar och de kan inte se vad en verklighet kan vara för en annan familj. För den verklighet som de lever i, med sin perfekta, friska familj, det är den verkligheten som borde gälla för andra. För den gäller ju för dem själva. Och de är ju bäst av alla.

Vad de ser är vad de förstår. De kan inte tänka en millimeter längre än så. De kan inte lära sig att tolka information eller analysera. De tror att allting är så enkelt, så det som visas på deras näthinna är sanningen. "Jag såg ju det, då var det så!" Utan att möjligtvis fundera över om det finns en anledning, en förklaring, något som kanske inte syns, men som finns på andra sidan.

Handikapp till exempel är ju något som syns. Ett handikapp är ju samma som en person som sitter i rullstol. Det som inte syns, det finns inte där. Eller man vill inte att det ska finnas där, för då måste man börja tänka vidare. Då måste man försöka klura ut och fundera, och det orkar man inte, eller rättare sagt, man har ingen förmåga till det.

Istället så skapar man sig en massa förutfattade meningar. En massa fördomar, och fruktansvärt mycket åsikter. Om den sortens mammor, om den sortens barn. Och man kastar fördömande blickar och man fäller kommentarer, lite högre än att det ska vara tyst, men lite tystare än att det ska vara högt.

Sluta upp med det! Sluta upp med det nu! Allting är inte alltid som det verkar, allting är verkligen inte så lätt som det ser ut, vad du ser är inte alls det du får, det finns en sanning bakom det som utspelas framför dina ögon.

Världen är inte svart eller vit, världen är färggrann. Alldeles för färggrann, det finns alldeles för många färger för att du ska kunna hålla ordning på dem, alldeles för många färger för att du någonsin en dag ska kunna se dem alla. Men du kommer att möta väldigt många och jag bara ber dig, försök förstå!

Nästa gång du ser något som är konstigt, något som du inte sett förut, något som du "aldrig trodde att någon kunde göra", något som i din lilla perfekta värld är oförståeligt; stanna till och tänk. Innan du skaffar dig en massa åsikter och innan du skakar på ditt huvud i förskräckelse. Tänk bara en extra sekund; är det så enkelt? Är det verkligen bara så enkelt, att det jag ser just nu, är sanningen? Eller kan det möjligtvis finnas en annan sanning någonstans?

Du vet ju faktiskt inte. Du vet inte ett skit. Du är bara en åskådare, en åskådare som vi inte har bett om. Vi har inte bett om det men vi kommer ändå få miljontals sådana under vårt liv. Miljontals åskådare som har åsikter om min son och vår familj, utan att ha varit del i den i mer än fem sekunder. Och på tio meters avstånd. Eller genom en dataskärm.

Acceptera att alla inte är som du. Acceptera att alla barn inte är som ditt. Se färgerna.

I slutändan kommer du också må bättre av det.

skit också

2009-07-08T18:00:00.001+02:00

Jahapp, nu är Amir så fruktansvärt dålig av allergin så det blir till att tillbringa kvällen på barnakuten. Åh gud så underbart.

jag vill också äta matsäck

2009-07-07T09:58:00.007+02:00

Nu är det bara en vecka kvar på dagis, sen har barnen "semester" i tre veckor. Jättekul, blir det verkligen. Inte.

Men man får väl helt enkelt hoppa på tåget med en hyfsat positiv inställning och försöka göra det bästa av situationen. Amir kommer i alla fall vara på kortis nästan hälften av den sammanlagda tiden, och de dagarna som han är hemma gäller det att göra upp ett strikt schema och få dagen så dagis-lik som möjligt. Så får vi se om han kan acceptera det eller inte. Säkert inte.

Hursomhelst så kommer vi inte åka iväg på några längre resor, möjligtvis en sväng till brorsan i Bohuslän om jag vågar (när vi var där över midsommar så fick Amir superextremjävlapanik på natten och jag lovade mig själv i det tysta att aldrig mer resa någonstans med honom... men man glömmer ju bort det senare på dagen när allt är bra igen). Men dagsturer är något som vi kanske funderar på, och då eventuellt Liseberg, Borås djurpark eller Kolmården.

MEN. Vågar man åka till Liseberg eller Kolmården med Amir? Vill man göra det?

Ja det vill man. Man vill väldigt gärna göra det. Amir gillar alla typer av gungor, allting som svänger och som det är lite fart i. Han älskar allt tjobaloo och hålligång. Han älskar natur, och tro det eller ej så är han väldigt fascinerad av djur. Han älskar att åka bil. Jag tänkte en tanke att vi skulle åka dit när han är på kortis, men samtidigt känns det taskigt eftersom jag vet att det finns en möjlighet att han skulle gilla det.

Men vad han inte skulle gilla är folksamlingarna, kaoset, ljuden, stressen, alla andra barn. Han skulle inte palla att köa, vänta på sin tur, bli fasthållen och inte få springa som han vill.

Det allra bästa utflyktsmålet för Amir vore en jättestor park eller typ av trädgård, med en grund pool, några gungor, rutchkana och ett femton meter högt staket. Där han får vara själv, springa som han vill, utan att någon håller fast honom och hindrar honom. Utan regler och andra människor som man måste anpassa sig till. Fast någon sådan park har jag aldrig sett.

Om man ska åka iväg till nämnda nöjesfält eller djurpark så vill man att dagen ska vara trevlig och underhållande. Man vill att alla ska vara glada. Man vill inte ställa till en scen, man vill inte att folk ska glo på ungen som får utbrott och slänger sig på marken. Man vill inte bli utskälld av andra föräldrar vars barn blivit förbipasserade i kön, knuffade eller rivna.

Man vill inte tänka "fan i helvete varför åkte vi hit nu åker vi hem igen och stänger in oss i lägenheten för resten av året".

Men samtidigt så vill man bara för en dag vara som alla andra, åka på aktiviteter som alla andra och kunna glädjas och skratta med sina barn som får se något annat än hemma. Som alla andra.

Jag vill inte sitta hemma och glo hela tiden och vara rädd för verkligheten. Vara rädd för att sticka ut och bli föremål för irritation och allmän beskådning.

Men vågar man verkligen något annat?

min lilla, lilla skrutta

2009-07-06T19:22:00.002+02:00

Dotra min är 67,5 cm lång och väger 7290 gram.

Hon är lika stor som Elias var när han var 6 månader.
Hon är lika stor som en fem månader gammal bebis som jag alldeles nyss kollade in på FL.
Hon är lika stor som en del barn är när de är typ två månader gamla.

Men dotra min är tio månader. När hon är ett år så kommer hon att vara mindre än 70 cm lång. Hon har 74 i kläder. Hon har så pytte, pyttesmå fötter så det inte går att hitta några skor till henne.

Major problem. Det blir ett jäkla major problem när hon börjar på dagis i höst. Det finns liksom inga gummistövlar i storlek 16 och det finns inga regnkläder i mindre storlek än 80. Och på dagis måste man ha regnkläder och gummistövlar. Man måste ha skor.

Men dotrens skor får vi köpa på bebisavdelningen, såna där mjuka utan sula. Nu går hon snart, hon måste bara våga släppa taget. Det kan visserligen ta ett tag innan hon vågar det, så förhoppningsvis växer hennes fötter någon extra millimeter. Annars får hon tulta runt på asfalten iförd tossor.

Andra barn i hennes ålder har typ storlek 21 i skor och 86 i kläder. Andra barn är så himla stora.

Men hon är en liten skit! Så extremt liten! Man kan väl visserligen inte begära mer, när hennes moder är 160 och fader är 170, och inte en kvinna på faderns sida av släkten är längre än 150 cm. Men ändå.

Ändå så har bvc tjatat sedan hon föddes. De skyllde indirekt på amningen och ville att hon skulle börja med smakportioner tidigare än vanligt. Och nu då, när hon äter riktig mat, då finns det inget att skylla på längre. Då får bvc helt enkelt inse faktan att hon är halvasiat; och asiater är små. Punkt. För jag tänker fanimig inte proppa i henne en massa extra mat om hon är mätt och inte vill ha. Det är kränkande och jag förstår inte de föräldrar som trugar och trugar med maten. Mat ska vara rofullt, trevligt och lockande! Inte stressigt och krävande. Så glöm att jag tänker "truga och muta".

Så hon får väl vara liten då. Det känns bara lite komiskt, så komiskt att jag var tvungen att skriva om det. Så himla komiskt att sitta på offentlig restaurang och låta henne smaka pommes och se hur alla andra pretto pk-morsor gapar av förskräckelse eftersom jag låter min "5 månader gamla" bebis få smaka vuxenmat. Och åka framåtvänd vagn. När hon är så liten. Herreguuuud. Vänta bara så får ni snart se ett FL-inlägg om det.

Problemet kvarstår dock med gummistövlar. Det kanske inte är meningen att man ska lämna så små barn på dagis? För då hade det funnits gummistövlar.

Pluttan får väl plaska i regnet barfota då.

Det lilla, lilla barnet med den lilla, lilla foten
(och en alldeles för full blöja)

det heter dagis

2009-07-06T10:50:00.002+02:00

Jag tänker envisas med att säga dagis så länge jag lever och andas.

Varför bytte de namn för det över huvud taget? Jag har aldrig förstått det. Varför förskola? Dagis är ingen skola. Det ger lite USA-feeling att insinuera att dagis skulle vara en skola. Att säga att ens 2-3åringar har börjat i skolan. Sätt på dem en skoluniform också så blir det ännu bättre.

Någon får gärna förklara varför man ändrade ordet till förskola för jag fattar ärligt talat inte. Och även om jag förstår så finns det för lite utrymmen i min hjärna för nya ord så jag kommer inte börja prata rätt ändå.

/mossig

blabla i regnet

2009-07-06T09:51:00.006+02:00

Amir går på världens bästa dagis. Det är så himla bra så jag häpnar var och varannan dag. Jag är så fruktansvärt överlycklig över att jag helt slumpvis valde det dagiset åt honom (eller ja, rättare sagt det första, det med personal som såg honom i mängden och skickade honom vidare till autismavdelningen). Tänk hur fel det kunde ha blivit? Tänk om jag råkat välja ett dagis med skitstora barngrupper, flummig och inkompetent personal och minimala resurser? Det kunde ju faktiskt lika gärna blivit så, jag vet ju hur dåliga dagis det finns, också i denna kommun.

Tänk om vi hade bott kvar i vår förra kommun. Han hade aldrig fått någon resurs där, och han hade inte skickats vidare till någon autismavdelning, för det finns ingen. Och med den lalliga bvc-tanten så tror jag inte ens att vi hade fått någon remiss till någon utredning. I allafall inte så fort. Fy. Jag blir mörkrädd bara jag tänker på det. Jag har träffat ett föräldrapar på habiliteringen som bor i den kommunen och de har såna enorma problem med deras son och hans skola, och rektorn som inte vill betala resurs eller assistent, och bara pekar på sina pengar och skyller på att allt går så bra för pojken ändå. Förutom att han inte kan gå på toa själv typ.

Men nu har vi turen att bo där vi bor och Amir går på ett fantastiskt dagis med en fantastisk personal.

Hör bara på detta som ett exempel; Denna veckan stängs Amirs dagis och alla barn som är kvar måste gå på ett annat dagis med annan personal. Samma dagis som Elias går på. Det var motigt, jäkligt motigt att veta att Amir skulle flyttas, men jag tänkte att det är möjligt att det kanske går bra ändå eftersom Elias går där och vi känner personalen även på det dagiset och de kanske förstår honom. Men det kan också lika gärna gå åt h-e.

Det trodde dagispersonalen också. Så vad gör de? De övertalar rektorn och öppnar hela dagiset denna veckan endast för Amir. Bara för Amirs skull. Amir är alltså själv i hela huset den här veckan, med två pedagoger som finns där för honom. Han kunde lika gärna flyttas till ett annat dagis men de öppnar hela huset, slår på ström och lagar mat mm endast för honom. För att huvudsaken är att han ska må bra.

Kan ni fatta vilken tur man har som får lämna sitt barn i deras händer?

Och förresten. Hit vill jag åka. Japp det vill jag. Dit ska jag åka. Muneer ska ringa dit och fråga hur mycket HBOT kostar och hur det funkar. Jag har faktiskt läst att det är billigare än både England och Turkiet. Det vore ju perfekt. Då kunde man slå så många flugor i en smäll. Semester, släktträff och behandling på samma gång. Dyrt blir det såklart ändå, men vi snackar ju inte nästa vecka utan om en betydligt längre tid framöver.

Fast tills jag har skrapat ihop de pengarna så har de väl börjat med HBOT i Sverige.

Håhåjaja. Pengar, pengar, pengar. Varför finns pengar? Pengar bara förstör. Jag vet då rakt inte något positivt med pengar. Pengar är roten till allt det onda i världen. Men så länge människan är av naturen egoistisk så måste väl pengar finnas.

Ursäkta mina röda tankar så här på morgonkvisten.

de är lika glada som jag

2009-07-03T16:34:00.003+02:00

Sommaren är räddad! Staketet är klart! Tack snälla skattebetalare, hoppas det inte svider allt för mycket i era plånböcker. Hehe.

underbara nyheter!

2009-07-01T13:23:00.002+02:00

Det har visat sig att Amir är allergisk mot gräspollen. Va kul! Riktigt fantastiskt.

Varför kan inte denna stackars pojke skonas mot något? Varför ska han få ALLT?
Autism, astma, allergi, eksem, synfel.
Varför tycker inte Gud om honom???

p.s. om man går ut nu så känns det som att man hoppar i ett bad med tjära och fjädrar. d.s.

är det NÅN som sitter vid datorn nu för tiden?

2009-07-01T10:53:00.002+02:00

Här regnar och åskar det lite emellanåt så jag gör faktiskt det just nu.

Och jag har hittat två bra bloggar som jag kan tipsa om, utifall att någon annan sitter vid datorn och vill läsa något intressant.

Den första är ett bidrag till debatten om scientologerna, KMR och Anna Wahlgren. Läs den snälla, och inse fakta.
http://scientologsekten.wordpress.com/

Den andra är gråtvarning. Storgråtvarning. Lipsillvarning. Kleenexvarning. Fifan vilken hemsk blogg, jag har inte läst något mer gråtframkallande på länge. Men ändå så vackert och så otroligt tänkvärt! Jag plöjde igenom hela bloggen igår och jag kan ju bara säga att idag så kramar jag mina barn extra mycket...
http://denstarkastestjarnan.blogg.se/index.html

Men om ni nu hellre ligger ute och steker er eller nåt så kan ni ju spara tipsen till hösten.
Hejpåer!

jag har tänkt.

2009-07-01T10:32:00.007+02:00

Gud va skönt det är att inte blogga. Nu har jag inte bloggat på typ två veckor och det känns inte ens stressigt. Va bra, det är ju precis så det ska vara. Istället har jag tänkt. Och tänkt. Och tänkt. Och suttit i en solstol, och tänkt lite till, och tittat på när byggarbetare som kunde varit snygga men som inte är det, äntligen fixar vårt staket (hade de fixat i tid så hade jag bjudit på kaffe men nu gör jag inte det bara för att de är så himla lata). Och jag har tänkt och kommit fram till en hel del saker, fattat beslut och varit allmänt mogen. Det känns bra.

En sak som jag har kommit fram till är att jag idag ska börja på ett mycket spännande projekt. Projektet heter köpstopp. Jag ska inte köpa något på ett år. Jag ska ha ett konsumentfritt år. Förutom vad som är absolut nödvändigt, dvs mat (men även där en hel del begränsningar, inget skräp tex), medicin, och de allra nödvändigaste kläderna och hygienartiklarna (inga utsvävningar med dyr parfym eller lyxigt schampo). Vete sjutton om jag ens ska köpa julklappar. Eller jo det ska jag nog, men bara till barnen, inte till vuxna. Men då ska jag köpa billiga grejer. Och födelsedagspresenter ska väl Maria och Elias få, men sen får det vara bra.

Inte en grej ska jag köpa. (släktingar; sluta skratta!!!) Det ska bli mycket spännande att se hur det kommer att gå, för en shopoholic som jag. Annars brukar jag shoppa för... ehh, nu tänkte jag avslöja en summa men jag kom på att det är alldeles för pinsamt så jag håller nog tyst om det.

Alla dessa pengar som blir över ska jag använda till
1) betala skulder
2) spara till en resa... till Indien, nästa sommar.

Så nästa sommar ska jag belöna oss med att åka till Indien. Min fråga är fortfarande om man ska ta med Amir. Men om vi kommer fram till att man absolut inte kan ta med honom, så åker vi på en tråkig charter a´la Svensson istället, till Grekland eller nåt (med Amir också då). En resa ska det bli i allafall, men helst till Indien.

Och jag tror faktiskt att det kommer bli pengar över ändå. Och dessa ska jag spara till en HBOT någon gång i framtiden.

Jag känner mig väldigt motiverad faktiskt. För jag har kommit fram till att barnen har alldeles för mycket leksaker och på tok för mycket kläder, och jag har visserligen inga kläder men jag har på tok för mycket schampo och smink som aldrig används. Och vi har high tec-prylar som ligger i skåp och skräpar, och vi har dvd-filmer som fortfarande är inplastade, och finporslin som dammar igen. Varför? Varför gör man så och shoppar så jäkligt mycket onödiga saker?

Jag vet svaret. För att fylla ett tomrum. För att fylla ett svart hål av depression och ångest. Jag är mycket väl medveten om det, och nu när jag inte kan fylla tomrummet genom shopping så är jag istället tvingad att ta itu med problemen med hårdhandskarna, möta sanningen i vitögat och fixa allting utan att förtränga och dölja allting med prylar.

Jag har ju även haft en benägenhet att tröstäta, även där för att fylla ett tomrum, men nu är det slut även på det. Jag måste ta tag i saker, jag får inte smita, jag får inte skylla ifrån mig, jag får inte förtränga eller stoppa huvudet i sanden. Det är inte bra för mig eller för någon annan.

Mot verkligheten. Nu.

(jo som sagt så har jag tagit andra beslut också. men det skriver jag om en annan gång)

trött.

2009-06-25T19:23:00.001+02:00

det är vad jag är.
om någon undrar.

hejdå!

2009-06-18T19:59:00.000+02:00

Nu åker vi till Bohuslän ett par dagar!

Trevlig midsommar på er alla!

från det ena till det andra

2009-06-17T11:10:00.006+02:00

Shit alltså, va mycket kalorier det är i min frukost! NU fattar jag varför jag aldrig går ner i vikt. Det är ju för att jag har noll koll på hur många kalorier mitt käk innehåller. Jag trodde liksom att jag äter jättebra frukost men hjälp det var ju helt absurt.

Lite häftigt faktiskt att få upp ögonen för vad man stoppar i sig. Och hur naiv man kan vara. Bara för att det står GI på paketet så tror man att det är såååå nyttigt.

Nu blir det knäckebröd istället.

(Nej detta ska inte bli en viktblogg. Jag ville bara dela med mig av min nyvunna kunskap som iofs alla andra redan visste.)